Väldigt ofta så funderar jag över vilken tur jag haft med mina val av hundar. Min första alldeles egna hund som jag tävlade och tränade med var (ja, hon ÄR fortfarande) en mycket intelligent och lättlärd Cocker Spaniel, hon har aldrig riktigt varit utställningstypen och lutade lite mer åt Jaktcockern än åt “Fjollcockern”. Sen nu när jag bestämde mig för att faktiskt skaffa mig en större ras, som jag så länge hade funderat på. Ja då fick jag ännu ett praktexemplar…

Många påstår att har man fått en “eländig” hund så är det inte mycket man kan göra åt det och att de med “lätta” hundar har haft en jäkla tur. Nu är jag ju inte mer dum än att jag förstår att det existerar olika sorters hundar, liksom det existerar olika sorters människor. En hund kan ha lättare/svårare för att lära in moment och koncentrera sig, men i grund och botten så hänger det på dig som ägare. Självklart kräver hunden någon som visar den vad den ska utföra och hur den skall utföra det, men lika mycket så kräver den en stabil och inspirerande miljö i hemmet samt utanför. På många sätt så kan man jämföra hunden med ett barn. Ett barn med en trygg hemmiljö och med uppfostrande och stöttande föräldrar har bra mycket lättare att klara sig i skolan. Eller rättare sagt; barnet har bättre FÖRUTSÄTTNINGAR att klara sig bra i skolan. Sen kan ju även de barnen med de rätta premisserna ha svårt för att lära sig saker, men då vet barnet åtminstone att stödet hemifrån alltid finns där att falla tillbaka på. Likadant är det för hunden, om man inte ger hunden kärlek, trygghet och regler, så blir det ju genast mycket “svårare” och mer omotiverat för hunden att utföra lydnadsmoment.

“Om inte jag får vad jag behöver av dig, varför ska då jag göra det du vill?”

Sen är hundar såpass lojala djur att de utför det allra mesta hur man än behandlar dem, men de gör det inte med glädje och hur snyggt är det att visa upp på en skala? Är det inte bättre att lägga ner den tid och omsorg de behöver och därmed få en glad och arbetsvillig hund än att skita i den och enbart ha den som ett redskap? Sen undrar jag varför de som behandlar sina hundar som ett redskap, överhuvudtaget har hund och tränar den, när det är så uppenbart att träna/tävla med en hund handlar om samarbete och laganda mellan två individer?

Nu har det varit ett riktigt långt uppehåll i bloggandet på den här sidan igen, men jag har knappt haft ork eller lust till att uppdatera min egen blogg det senaste. Med Joppe så går allt lika bra som vanligt, han är min favoritgris gånger tusen, precis som vanligt! I början av Juni så åkte jag och grabben tåg ner till Småland (och vi är fortfarande här), tågresan gick lika bra som vanligt och Joppan charmade en hel del förbipasserande då vi hade tågbyte. Dagarna här i småland rullar på och vi har återhämtat oss från den senaste tidens stress och press, något som jag måste säga behövdes.

Den senaste tiden så har jag varit både lat och jävligt omotiverad till att ens tänka träningstankar med Joppan, dåligt av mig, men jag har inte orkat. Däremot så var det tänkt att jag skulle komma igång ordentligt med Joppans träning nu under tiden som vi befinner oss hos Päronen. Då får jag ju hjälp utav min kära mor och man blir peppad till att träna igen. Sen är det ju faktiskt som så att jag har en helt underbar hund som är både smart och lättlärd och de senaste två dagarnas mer intensiva träningsstunder har höjt min motivation till skyarna. Mamma gav mig några tips på hur jag kan träna och nu när jag testat dom så ser jag vilken riktig smartskalle Joppeboy är. Igår hade vi tre träningsstunder – inga långa sådana, men sen är jag av den åsikten att träna ska man inte göra i flera timmar i sträck. Tränar man på rätt sätt och lite mer intensivt så ser man rätt snart på hunden att den är “trött” mentalt av de nya sakerna/den intensiva träningen.

Joppes fotgående blir fan bara bättre och bättre, men jag tror fortfarande att jag har lite svårt att inse hur duktig han egentligen är. Jag är den i vår duo som stoppar oss från att komma långt. Men förhoppningsvis så släpper även det snart. Vändningarna börjar han snappa upp hur han ska göra och ja, jag är nöjd med de framstegen vi gjort på bara två dagar. Ska försöka att uppdatera oftare här hos Joppan, så att ni (om det nu finns någon läsare kvar) kan följa framstegen.

Att jag har Jonte och Jonte har mig är nog ganska bra när man tänker efter. Vi är båda ganska barnsliga innerst inne och det är tur att jag kan leka som en dåre med Joppan dagligen. Mindre bra hade ju varit om jag hade fått kidnappa någons unge för att få leka, det blir så invecklat med arga föräldrar och inblandning av polis och grejer.

Nä, men det är faktiskt sant, jag brukar leka som sjutton med Jonte och då både med leksaker och mer fysiska lekar där vi “tacklas” och grejar. Personligen så anser jag att det är en enorm fördel om man gör detta från att hunden är liten. Nu är jag ingen människa med jättestora hundkunskaper så mitt sätt kan ju också vara helt fel, men jag ser ju ändock hur det kan och har format min egen hund. Om hunden lär sig att leka “fysiskt” med även sin ägare, så tror jag att man lättare har “kontroll” över hunden och att hunden på något sätt respekterar sin ägare mer/på ett annat sätt.

Är det inte så att tillexempel alfahanar/flockledare kan “nedlåta” sig till att leka med de lägre stående flockmedlemarna, men när han/hon säger till att leken är slut så ska de andra banne mig lyda också. Lite så ser jag på Jonte och mig, vi kan leka och ha skitskoj, jag kan nedlåta mig till att rulla runt på golvet som en skogstokig mentalpatient och rusa runt med leksaker. Men när jag sen säger att leken är över och att jag inte vill längre så ska Jonte lyssna. Och jag har sett skillnad på hur han har börjat att lyssna sen jag började leka lite tuffare med honom.

Sen får ni ju inte missförstå och tro att jag trycker på honom och testar gränser, absolut inte, det vore bara korkat. Men vad anser ni? Är det ett dumt sätt att bygga kontakt och ledarskap på eller hur tänker ni?

Sen vill jag spinna vidare på det här med att jag och Jonte har våra speciella lekar, en del av dem är “utvecklade” på vårt sätt och vi båda har skitkul när vi leker. (Ja, ni får skratta åt mig. ) Det här roliga och en del “moment” i lekarna hade jag tänkt ta med mig in i lydnadsträningen. Ta tillexempel apporteringen, Jonte har aldrig riktigt älskat apportbocken men han har inte heller hatat den. Och nu när träningen stått helt stilla ett tag så är det mina intentioner att åter igen sätta igång. Så jag tog helt enkelt Jonte’s apportbock och lade till den i leken, det är svårt att förklara exakt hur jag gjorde och vad leken går ut på mer än att det är lite “jakt” och ägande inblandat i det hela. I vilket fall så slutade det med att Jonte hade apportbocken i munnen trots att jag plockade med honom, jag kunde klappa honom en bra lång stund och klia honom under hakan m.m. Innan har han knappt velat hålla i den och han har släppt den så fort man har kliat honom under hakan, men nu höll han apportbocken i ett “riktigt” grepp och ville faktiskt hålla kvar den länge alldeles självmant.

Man ska ju tydligen lura Dobermannen till att tro att det är den själv som kommit på momentet/uppgiften och tack vare vår lek så tror Jonte att det är han som visat mig att man kan hålla i apportbocken och att det faktiskt är skitkul.