Julafton

Julafton 2014. Tänker att skrivaren, som jag just bråkat med, kunde tänka sig att samarbeta – men icke. Har en del mindre projekt som jag tänkt skriva ut lite papper till, men det vill inte skrivaren. Jävla arsle. Får låta den envetna jäveln stå till imorgon och se om jag kan mana fram ett samarbete då istället.

Ska snart lägga mig, men väntar på att se om blodsockret är på väg uppåt eller neråt. Hundarna ligger redan och sover, de små gottegrisarna. Den ena i Biabed:en och den andra med huvudet gott på min huvudkudde. Mina grisar. <3

Imorgon (senare idag) är det väl tänkt att jag ska ta mig upp i tid och motionera de små liven en och en, sen blir det en tur in till Gislaved för att äta julmiddag hos mormor. Utöver det struntar jag faktiskt i julen. Jag kan tycka att det är kul med allt pyssel INFÖR julen; baka, pynta och fixa. Men julafton är inte mycket mer än ångest för min del. Det blir dessutom bara värre för varje år som går. Jag både saknar människor som vi inte längre har kvar här och är besviken på en del andra. Det känns som att jag försöker och försöker, men min energi räcker knappt åt att hålla mig själv över ytan just nu. Jag tänker dock försöka att bortse från allt det där, duger jag inte så gör jag inte, då finns det andra människor i mitt liv som visar uppskattning och som behöver mig. Så är det med det!

Nähe, om man skulle försöka sova då? God Jul allihop, hoppas att ni får en fin jul åtminstone! 🙂

gäsp

På Västfronten litet nytt

Så var det kanske dags att uppdatera lite igen? Jag har väl knappast varit på topp den senaste månaden, har varit trött, sliten och allmänt nere. Den största boven i dramat är nog vädret – faktiskt. Jag brukar inte bli så himla påverkad av det, men det konstanta regnandet/snöandet/you name it har inte varit nådigt. Sen är jag sådan som person att jag har mina ups and downs. Ena stunden kan jag känna mig som gud själv och då vet jag att det inte finns något som kan stoppa mig. Tre sekunder senare så tvivlar jag på ALLT. Jag har alltid fungerat så, men nu det senaste så har det varit ganska tröttsamt. Tar i vilket fall som helst en dag i taget och så får jag väl se om man kan släpa sig ur den här svackan också så småningom.

För ungefär en månad sedan så fick jag och Joppan ett litet tillskott i vår dysfunktionella lilla familj. Detta i form av en schäfertik! Har varit ganska tyst angående det, man vill ju se att allt fungerar först och främst. Tvivlade inte en sekund på att Joppan skulle sköta sig, men man vet ändå aldrig hur två främmande individer reagerar på varandra. Hade ingen anledning att oroa mig, då de älskat varandra sedan första stund. Det är så kul att se hur Joppe lyser upp med en liten tjej i sin flock. Även om han självfallet har träffat andra hundar innan, så har han ju aldrig bott ihop med någon. Min lilla Joppe – världens mest anpassningsbara lilla gris! 😀

Den lilla damen då? Jo, hon är 11 månader gammal och hur väluppfostrad och trevlig som helst. Lugn, tyst, snäll, men också busig, lättlärd och glad. Hon passar perfekt i vår lilla flock! Och typiskt nog för små tuffa brudar så styr hon ju den stora dunderklumpen Joppe med en järnhand. 😉 (Inte för att han har så mycket emot det!) Han, Joppe, fyllde dessutom 7 år igår. Kan knappt fatta att tiden gått så snabbt…

Nä, det rullar på med livet och förhoppningsvis är jag på banan ganska snart igen!

17dec010 17dec033 21dec001

Nytt Instagram-konto

Ny vecka och nya äventyr! Den här veckan har jag ansvar för “Ung Diabetes” instagramkonto, och det är en del av en slags kampanj som just “Ung Diabetes” har. Kampanjen började för några veckor sedan och varje vecka är det en ny person som får ha hand om instagramkontot. Syftet med detta är att visa upp olika sidor av en diabetesvardag, nå ut till fler med information ang. diabetes och helt enkelt väcka uppmärksamhet.

Det är ett sjukt bra initiativ och jag är mest orolig över att inte kunna leverera så mycket intressanta bilder eller information. 😉

Här kan ni följa –> “Ung Diabetes” på Instagram.

Äkta vänskap

Förra helgen spenderade jag min lördag i Jönköping, som sällskap hade jag fyra stycken alldeles fantastiska människor. Det här är alltså fyra damer som gick i min klass under gymnasiet; Frida, Jennika, Karin och Lisa (Vi saknade dig Joïe!). Vi tog studenten 2006, sedan gick det två år innan vi sågs igen och vi lovade dyrt och heligt att vi minsann inte skulle låta det gå så lång tid innan nästa gång. Förra helgen var det ungefär sex år och två månader sedan vi lovade varandra det. Men ni vet, tiden går, livet bryr sig inte om dina önskemål och visst kunde man gett sig på en träff tidigare. Men jag tror lite på det där med att allt händer om det händer. Vet ni vad det fantastiska är? Trots att det gått över sex år sedan jag såg de här fantastiska människorna så kändes det som att det inte ens gått en vecka. Vi möttes upp och slutade inte prata, skratta och ha det roligt förrän vi skildes åt igen. Nu hoppas jag förstås att vi kan ses lite tidigare än om sex år, för jag fick så sjukt mycket motivation och glädje av att träffa dem och det behövs verkligen.

Jag vet att jag inte har många vänner, är ute och flänger titt som tätt eller festar loss hela tiden. Men jag har dem. Mina fina vänner, som jag älskar över allt och litar på i vått och torrt. Mer behöver jag inte.

 

Nära mål

När jag startade med pumpen för lite mer än 3 veckor sedan så passade jag ju på att kolla mitt Hba1c, för att ha någon slags referenspunkt. Värdet var då 59, inte så illa pinkat ändå med tanke på att jag alltid haft lite för höga värden. Igår var jag hos min diabetesläkare för den årliga kontrollen, allt såg egentligen bra ut, förutom att jag har några värden som är lite för höga. Det absolut bästa var dock att mitt Hba1c nu ligger på 53! (Målvärdet är 52 eller under) Läkaren påpekade också att det troligtvis skulle kunna ligga ännu bättre, iom att värdet visar de två senaste månaderna ungefär och jag har bara haft pumpen i tre veckor, vilket gör att även en del av de “gamla” räknas med. Både min läkare och min sköterska var jätteglada och sa att de ska bli så spännande att följa mig nu eftersom att det redan ligger så bra. Jag och läkaren gjorde upp att till nästa gång vi kollar mitt Hba1c (om tre månader) så ska det vara nere på 52 – jag var kaxig och lovade att det skulle ligga under 50. Vi får väl se hur det ska gå. 😉

Är så jävla lycklig över att jag fått min pump, jag känner mig mycket lugnare nu när jag har den. Jag slipper all jäkla stress och oro i onödan och det gör ju att jag blir mer motiverad till så mycket annat. Är på gång att försöka få till nya rutiner både för mig själv och Joppe, nu i början blir det exempelvis inte så långa morgon-/eftermiddagspromenader (3 km ungefär), bara för att befästa själva rutinen. Jag har tydligen sjukt svårt för det där med rutiner – men det ska gå! Sen har jag egna mål med cyklandet, får se hur det går med det. 😀

I förra veckan var jag dessutom hos sjukgymnasten för att få hjälp med nacken/axlarna. Så nu har jag lite övningar som ska stärka och bygga upp just de musklerna jag har problem med. Utöver övningarna var jag på rätt väg själv. Så tummen upp för att jag lyckas tänka logiskt någon gång i livet. 😉

Och ja, så var jag på återbesök ang. pumpen i förra veckan. Det gick också hur bra som helst. Tydligen var jag så påläst redan att inte behövde så lång utbildningstid. Vi gick mest igenom lite mer avancerade funktioner i pumpen, vilka jag också har börjat använda mer = guld värt. Kan gå igenom dom i ett eget inlägg någon dag! 🙂

Operation “Kondition sjögurka”

Nu den senaste tiden har jag varit väldigt stilla, åtminstone utöver jobb och de vanliga rundorna med Joppe. Det har varit just jobb, smärtan i nacke/axlar, motivationsbrist och sen väldigt mycket packande. Men så tänkte jag att det skulle bli lite ändring på det. I grunden har jag inga problem med att vara ute och gå, jag är envis och väldigt seg, så att gå 1,5 – 2 mil är inga problem om jag bara satt upp det som mål. Men nu vill jag alltså bättra på konditionen och tack vare pumpen så “vågar” jag lite mer.

Sov lite längre idag och åt sen frukost vilket fick mitt blodsocker (bs) att stiga till 9.9 mmol/L. Jag gick iväg med Joppe på en kortare promenad (cirka 3 km) och därefter låg bs på 6.6 mmol/L. Ytterligare en liten stund efter det hade bs sjunkit till 5.8 mmol/L, fick i mig 4 bitar dextro innan jag stack iväg på cykeln. Det blev en runda på 5.5 km med VÄLDIGT kuperad terräng. Rundan avslutades inne i skogen i en nedförsbacke med enorma rötter och gropar och innan dess fick jag släpa cykeln uppför i vad jag och mor kallar “monsterbacken”.

Nu ligger mitt bs på 4.4 mmol/L och jag är en nöjd tönt! 😉

IMG_20141005_140904

Jag är inte sjuk, jag har bara diabetes

I 10 år har jag tagit insulinsprutor ungefär 4-8 gånger om dagen, ibland mer och ibland mindre. Jag kollar mitt blodsocker 4-8 gånger om dagen, ibland mer och ibland mindre. Även om jag har haft perioder då jag känt mig ganska normal, som alla andra, har alltid diabetes funnits där i bakhuvudet och härjat. Ofta har jag haft ångest och det har varit som att bära vikten av hela världens problem på mina axlar. En konstant känsla som aldrig ville försvinna.

Det är svårt att förklara för andra, allra mest för de som inte har diabetes själva. Ibland när man har nämnt antalet sprutor man får ta om dagen så får man svaret “Usch, så jobbigt!” och sen stannar det just där. Vid det minst jobbiga. Jag har aldrig haft ont av sprutorna eller fingerstickandet. Det är det psykiska som tär på en, att hela tiden vara medveten om att varje val man gör påverkar hur du kommer att må om en timma, dag eller i värsta fall ett par år. Stressen att konstant tänka på att blodsockret inte får vara för högt eftersom att det ökar risken för komplikationer, för mycket insulin och blodsockret blir istället lågt. Det här har hindrat mig från att göra mängder med saker, just på grund av rädslan inför låga värden.

När jag och sjukvården började prata mer seriöst om att testa en insulinpump så kände jag mig nästan som en fuskare. “Men vadå, jag måste ju kunna sköta min sjukdom själv!?!”. Jag tvekade länge på grund av att risken att få ketoacidos (allvarlig syraförgiftning som man kan råka ut för vid insulinbrist) är mycket större med pump och sen ville jag inte känna mig mer fjättrad vid min sjukdom än vad jag redan gjorde. För det måste man förstå, alla diabetiker ser och känner olika kring sin sjukdom. Även om jag ibland verkade helt okej med sjukdomen utåt, så har det alltid varit nattsvart inombords. Jag har känt mig fängslad och fastkedjad vid en jävla sjukdom som jag inte blir av med. Att jag sedan funderade över att dessutom rent fysiskt kedja fast mig vid sjukdomen, gjorde mig panikslagen. Men så behövde jag förändring och beslöt mig då för att testa en insulinpump. Jag intalade mig hela tiden att det inte var något permanent, att jag kunde sluta med den om ångesten blev för stor. Senast dagen innan vi startade pumpen läste jag om hur vissa personer mått dåligt på grund av pumpen, att den inte var för dem.

Men sen startade vi pumpen, jag blev något sånär radiostyrd och efter det har mitt liv blivit så jävla mycket bättre! Det låter som någon solskenshistoria som man blivit mutad till att skriva, men jag mår verkligen så mycket bättre. Min rädsla över att känna mig ihopkopplad med sjukdomen var obefogad, jag skulle nog hellre vilja säga att det är tvärtom. Jag känner mig fri för första gången på 10 år. Sen skulle jag ljuga om jag sa att alla dagar är perfekta, visst fan vaknar man upp och känner “Va fan, låt mig vara en jävla dag!”. Men det handlar mer om livet rent genrellt än om diabetesen. 😉

Tänk att man vänjer sig så fort vid att något sitter fastkopplat i en? Pumpen bara finns där och han är min bästa vän. Innan gick jag omkring och oroade mig för höga värden (omkring 12-14 eller högre) vilket hände ganska ofta att jag hade. Nu blir jag ibland lite “orolig” när jag ligger omkring 7-8. Mestadels ligger mina värden mellan 4-6, vilket är helt fantastiskt. Det högsta värdet jag har haft på omkring en vecka är 10.3. Då förstår ni själva hur bra jag mår?

Jag kan inte säga att det alltid kommer att vara så här fantastiskt , men jag hoppas verkligen det. På tisdag ska jag dessutom träffa representanten från pumpföretaget för del två i “utbildningen”. Då går vi igenom mer avancerade funktioner, vilket gör att jag kan sköta min diabetes ännu bättre.

Jag har dessutom insett att pumpen inte är fusk, den är bara ett verktyg. Jag får fortfarande kolla blodsockret och beräkna insulinmängd själv, men nu känner jag mig inte sjuk – nu har jag bara diabetes.

Det är lätt att sova åtminstone

Efter två dagar (utöver måndagen) med min nya bästis så är jag fortfarande lika kär i den. Det är lite upp och ner med blodsockret, men så fort man hittar rätt basal och när jag sen kopplar hur bolusen (allt insulin jag tar utöver den ständiga basdosen) fungerar så kommer det att bli toppen. Idag på jobbet bråkade infusionssetet med mig. Började använda en modell som heter Inset 30, och då förs kanylen in i en 30° vinkel. I början tyckte jag att den här modellen verkade bra, den har en lite större “klisterlapp” som håller allt på plats. Men ganska snart efter att ha satt dit kanylen så har jag känt någon slags irritation samt smärta ibland. Det blir ganska ömt där kanylen sitter och idag på jobbet började det att blöda litegrann. Först fick jag panik, men höll sen huvudet kallt och väl på rasten kunde jag byta kanyl och placering – efter det fungerade det och kändes bättre. Men även det nya infusionssetet började snart att göra ont. Jag bestämde mig därför för att byta ut allt efter att jag hade duschat tidigare ikväll. Fyllde en ny ampull med insulin och valde ett annat infusionsset; Inset II. Än så länge känns den här modellen MYCKET bättre! Det återstår ju att se hur det känns imorgon och sedan på fredag, men jag tror nog att det lutar åt den här modellen. Nu sitter kanylen med en införingsvinkel på 90°, vilket gör att det inte gör lika ont när man kommer åt m.m. 

Annars är jag mest förvånad över hur lätt man vänjer sig vid att hela tiden ha med sig pumpen. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl att slangen ibland kan vara lite i vägen, men det är ju också en vanesak. Det jag var mest orolig över var hur jag skulle ha pumpen när jag sover, men det är ju nästan det smidigaste. Jag kom nämligen på att jag köpte ett par oerhört fula pyjamasshorts på Gekås och dessa har jag ju inte direkt haft någon nytta av…fram tills nu. Jag har dom när jag sover och pumpen sätter jag på typ insidan av linningen med hjälp av bältesklämman som jag fick med i paketet. Sitter hur stadigt som helst! 😀