cropped-cropped-13jul002color.jpg

Nya mål

Okej, så jag har insett att mitt liv rullar framåt som mest när jag sätter upp några mål att nå och tänker det hela som projekt. Mina projekt brukar gå ganska smärtfritt och jag ser mig själv som en ganska envis person. Senast var det ju projekt “körkort” som fixades och ett ständigt pågående projekt är ju Simons träning (som går riktigt bra faktiskt). Det halvdana projektet “Livet” går ju sisådär. Jag inser att jag behöver konkreta mål även där. I och med att jag fick Libren så har en gnutta motivation återkommit och jag spånar kring hur jag ska lägga upp projekt “Bättre Hba1c”. Sen kommer vi till inläggets egentliga innehåll, nämligen projekt “Hälsa”.

Ett ganska brett tema kan tyckas, men givetvis har jag konkreta mål även här. Alla mina nuvarande mål går lite hand i hand med varandra. För att uppnå det ena så gäller det att ligga lika gällande det andra målet. Jag har funderat på ett lämpligt mål, och det jag vill ha ut av det hela är ett generellt bättre välmående, mer ork, motivation och kondition/hälsa. Jag har under det gångna året försökt mig på att komma igång med träning, men det stannar upp hela tiden. Så för ungefär tre veckor sedan så anmälde jag mig till ett lopp. (Projekt “Loppet”) Till saken hör väl att jag har skitkass kondition och är väl ungefär lika rörlig som ett kylskåp – så det ska onekligen bli spännande att se om jag tar mig i mål eller avlider nånstans innan start liksom.

Jag har ganska lång tid på mig att förbereda mig inför det hela och jag har hjälp utav världens bästa kollega som tipsar, stöttar och är typ tusen gånger mer pepp på det här än vad jag är. 😉 Om det finns något jag hatar så är det att misslyckas/backa ur så därför är det väl inte mer än rätt att jag berättar för hela världen vad jag hade tänkt göra? Så, i och med att jag går ut med det här offentligt så kan vi väl säga att startskottet för projekt “Loppet” går nu. Dags för tjockisen att börja springa! 😉

img_20161107_140659

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Lite om Libre

Nu har jag haft min Libre i två veckor – och jag älskar den! Jag har lite svårt att se hur jag har kunnat leva utan den innan? Först nu inser jag själv hur jävla mycket man får slita under dygnets alla timmar år ut och år in. Nu känner jag mig mer lugn och trygg. Jag kan lätt se åt vilket håll blodsockret är på väg, vilket har varit mitt största problem innan. Allt går ju liksom helt åt helvete om man misstänker att blodsockret är på väg neråt och knaprar druvsocker eller liknande. Sen står man där med skyhögt blodsocker eftersom att det var på väg uppåt istället. Nu får jag åtminstone en hint om vart det är på väg. Jag kan planera lättare och jag kan fokusera på det jag gör just då istället för att vara orolig över blodsockret. Sen är jag inte såpass dum att jag litar fullt ut på en liten teknisk pryl som inte ens mäter blodsockret i själva blodet, men de här två veckorna har skonat mina fingrar och mest av allt mitt huvud, fruktansvärt mycket.

Sen fick jag tillbaka provsvaren från läkaren angående mitt magnesiumvärde. Jag bad ju om att de skulle kolla det när jag ändå var hos läkaren, mest för att jag ville ha en ursäkt för att jag alltid är så förbannat trött. Mitt magnesiumvärde ligger alldeles perfekt enligt läkaren och ja, jag vet fan inte vad jag ska göra? Får väl göra som min förra läkare sa; “hoppas på att jag orkar ta tag i mitt liv snart!”. -.-

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Nu blir det nog bättre

Nu jävlar har det hänt grejer ska ni veta!

I långt över två år har jag velat ha, eller åtminstone testa, en CGM (Kontinuerlig blodsockermätare, vars sensor man sätter på kroppen). När jag fick min insulinpump för ganska så exakt två år sedan bad jag även då om att få testa en CGM till. Min läkare i Jönköping sa att hen kan skriva upp mig på väntelistan (en kölista till att få testa CGM i två veckor), men att jag skulle få vänta lite längre om “någon mer akut” skulle behöva hamna på listan. Helt okej för mig – men jag väntar liksom fortfarande på att höra något om den där listan.

I samma veva bad jag också om att få testa en FGM (Flash glucose monitoring, liknande CGM fast lite annan funktion). Min läkare menade då på att det inte var något hen var speciellt insatt i och att både FGM samt CGM var menat för korta perioder då man ville “finjustera” blodsockerkurvan. Tiden gick och det var dags för mitt senaste och även sista möte med denna diabetesläkare. Detta är en läkare som jag haft stor respekt för och som jag ändå känt ett förtroende till. Men i våras mådde jag inte bra. Med facit i hand så var jag nog på väg in i väggen, men tänkte “att jag tar mig igenom det här också“. Vid mitt läkarbesök pratade vi om det vanliga, min läkare påpekade att mitt Hba1c blivit sämre och jag förklarade varför; ingen motivation till något alls, alltid trött, lipade konstant pga jobb, ständig hjärtklappning samt ont i bröstet, suddig syn, tunnelseende, inget tålamod och obefintligt minne/koncentration. Jag påpekade att jag inte ens längre hade ork/lust att gå på promenader med mina hundar och att motivationen till att ens bry mig om min diabetes var obefintlig. Vet ni vad min läkare avslutar med att säga innan jag ska gå? “Ja, jag hoppas att du orkar ta tag i ditt liv snart!

Vilken jävla smäll på käften det var? Varje dag var (och är) en kamp att orka leva normalt, att klara av att ta sig till jobbet och att bry sig om hälsan. Den där meningen var ju liksom en bekräftelse på att jag var “lat” som sket i allt. Senare under våren fick jag ta ut en del av mina semesterdagar och därmed vara hemma en vecka för att inte bryta ihop helt. Sen verkar en del tro att allt “är bra igen“, men den där veckan såg bara till att hålla mitt huvud strax ovanför vattenytan – jag mår fan inte bra ännu.

I vilket fall som helst så försvann min motivation till att sköta min diabetes om möjligt ännu mer efter den där kommentaren och för typ en månad sedan skulle jag ta blodprover för att få reda på mitt Hba1c via brevsvar. Och värdet låg på katastrofala 75. (Det låg på 53 strax efter att jag fick min pump) Min läkare skickade ett meddelande i brevsvaret där hen uppmanade mig till att kontakta dem för att justera/se över hur jag sköter min diabetes. Jag känner dock noll förtroende för läkaren just nu och bad om att få byta till Värnamo sjukhus istället. Vilket jag nu har gjort.

Jag hade mitt första besök i tisdags och ungefär 15 minuter in i samtalet med min nya läkare så konstaterade hen att jag säkert skulle kunna få en FGM (Freestyle Libre) inom en snar framtid (jag mailade förresten min sköterska i Jönköping i våras och frågade om en Libre igen – men uppfyller enligt dem “inte kriterierna för att få en Libre och jag skulle inte heller sträva efter att uppfylla dessa kriterier”.) Min läkare skulle sedan gå ett snabbt ärende och kom sedan tillbaka efter en stund och meddelade att jag skulle få en Libre redan samma dag! Min nya läkare lyssnade dessutom på mig när jag berättade om hur jag mått och fortfarande mår och hade konkreta exempel på hur vi ska gå vidare om jag känner att det inte blir bättre.

Så ja, här sitter jag nu, med en sensor på armen och är så förbannat jävla lycklig. Jag har hunnit ha min Libre i knappt två dagar och älskar den redan sjukt mycket. Och förhoppningsvis kan den, tillsammans med pumpen, få mitt Hba1c att bli bättre igen.

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Det är över…

Gaaaah! Semestern är alltså slut nu? Hur fan kan det vara laglig med endast två veckors semester, varav den sista veckan mest har varit fylld med ångest över att jobbet börjar? Får väl bara bita ihop antar jag. Har dock en idealisk första vecka; jobbar tre dagar och har en tredagarshelg att se fram emot. Förhoppningsvis blir det en liten dagstur under helgen också.

Igår hade vi våra kära vänner, tillika uppfödarna till våra schäfrar, här på besök. Vi tränade lite hund och pratade lite strunt, som man ska helt enkelt. Jag bad om att de skulle testa att kampa med Simon, mest för att se hur han reagerar då det bara är jag (och “mormor”) som kampar med honom. Det gick finfint och han börjar att ta sig grabben. Idag när jag gick ut med honom en sväng på gräsmattan så taggade han till direkt när han såg bollen (köpte en ny under SSM då de andra inte håller. Den här verkar bra dock!), precis som jag vill ha det! 😀

Nä, jag har fan inte gjort många knop idag. Mest sörjt att semestern är över – men nu gäller det att peppa lite inför nästa år och alla mina mål då. 😉

13jul001

13jul003

13jul004

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Semester, SSM och motivation

Ja, vadå sämst på att uppdatera? Fattar inte varför egentligen, eftersom att jag nästan en gång om dagen kommer på mig själv att tänka “det där kan jag blogga om”. Vad har jag då gjort sedan sist? Jag har kört bil, jobbat, varit på hundutställningar, pysslat med hundarna och lite lagom av allt annat typ. Just nu har jag semester, sista veckan av min två veckor korta semester. Förra veckan var vi på SSM i Vårgårda!

Vi åkte hemifrån på onsdag förmiddag och anlände till Vårgårda och den stugan vi hyrt under tidig eftermiddag. Första kvällen åkte vi till Tånga Hed för lite utställningsträning och därefter åkte vi hem och tog det lugnt. Torsdagen bestod först av lite chill, besök på utställningsplatsen och montering av utställningstält. På kvällen var det dags för modprovsträning. Fredag, lördag och söndag var ganska lika; upp tidigt för att åka till utställningsplatsen strax efter sju. Sedan befann vi oss på utställningen fram till 6-7 på kvällen och därefter hem för att chilla en kort stund innan vi la oss och gjorde om allt dagen efter.

Det har varit hur kul som helst och jag har verkligen saknat allt som har med hund att göra. När jag var mindre så var vi på SSM en del år, så det var inte första gången direkt – och knappast den sista. Är sjukt taggad att få fram Simon till nästa år. Tanken var ju att han skulle ställas ut även i år, men det sket sig lite. Han har problem med växtvärk så jag har inte kunnat träna honom ordentligt och därför var det ingen idé att ens anmäla honom. Men nästa år, då hoppas jag på att det går bättre! Det jag tycker allra bäst om på SSM är modprovet, det säger ju lite mer om den mentala biten hos hundarna. Skulle kunna skriva en hel roman om vad jag tycker och tänker gällande det, men det får bli en annan gång.

Lite bilder från modprovet (Figuranter var Fredrik Steen samt Kenneth Bast):
ssm001 ssm002 ssm003 ssm004 ssm005

 

Nåja, ska försöka ta mig i kragen och skriva lite mer och förhoppningsvis fotografera lite mer nu här framöver. Inget jag lovar dock! 😉

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Mission accomplished

Insåg ännu en gång att jag inte skrivit här på ett tag, anledningen till det har varit ett utav mina projekt. Ett projekt som numer är avslutat – avklarat. Jag har fixat mitt körkort!

Under förra våren, i samband med att jag började på mitt nuvarande jobb, så bestämde jag mig för att fixa mitt körkort. Givetvis har jag alltid önskat att jag haft körkortet, men ekonomin har inte riktigt varit god nog. Anyhoo, jag funderade först på att ta det under sommaren, men beslutade istället för att jag skulle sätta igång i augusti när jag fått ihop lite mer pengar. Jag hade en ganska ambitiös tidsplan och jag VISSTE att körkortet skulle vara mitt redan innan vintern nalkades…yeah right. Den planen sprack direkt när jag skulle ha mitt jäkla körkortstillstånd. Jag skickade in ansökan 4 augusti och efter många om och jävligt många men, så fick jag mitt körkortstillstånd…I NOVEMBER!

Jag var redan inskriven hos körskolan, hade betalat mitt första paket och gått Riskettan sedan augusti/september, så när tillståndet väl damp ner i brevlådan så började jag att övningsköra. Jag har inte haft någon att köra privat med, så jag har alltså endast kört med körskolan. Jag har haft världens bästa körskolelärare som har haft både humor och tålamod under den här resan – är hen innerligt tacksam.

Det är inte så många som ens vetat om att jag hållt på med körkortet, mest för att minska pressen på mig själv. Jag har ju som sagt ganska höga krav på mig själv… Jag gjorde halkbanan i början av februari och hade då redan tider till uppskrivning samt uppkörning inbokade.

Under en längre tid har det varit ganska tufft på jobbet (både fysiskt och psykiskt tungt) och det har även varit en del privata spöken som bråkat med mig. Jag har mått skit och inte haft ork till något, knappt mina hundar ens. Men körkortsmålet har varit tydligt och jag har hela tiden vetat att jag måste fortsätta, för om jag tagit en paus så hade jag nog inte fixat det i slutändan. Så jag har gasat på. Sista mars skrev jag teorin och var bergsäker på att misslyckas, men jag fick 60 poäng av 65. Är såklart nöjd över att jag fixade det, men de där sista fem poängen svider ganska rejält kan jag lova. Hade sedan tid för uppkörning den 5 april – och den misslyckades jag med. Jag var så SJUKT nervös att jag blev helt blank i skallen. Där och då var det fruktansvärt hemskt att misslyckas, men jag vet att jag gjorde fel och förtjänade därför inget körkort. Andra tiden fick jag 20 april. Det mesta som kunde krångla innan uppkörningen gjorde just det och ganska direkt gjorde jag några missar, men sen funkade det riktigt bra och jag blev alltså godkänd.

Just nu är jag så sjukt jävla nöjd med mig själv. Det har varit dyrt och det har varit svårt att hålla ihop allt utan att krascha totalt det sista, men nu är det över och jag hoppas att körkortet kan bidra till mindre stress och mer glädje nu.

 

IMG_20160427_230855

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Det där med namn

Jeez… Oftast när jag blir sjuk/förkyld så sitter det i ordentligt i två-tre dagar, men nu jävlar blev jag överkörd av en jävla lastbil. I söndags kväll kände jag att det gjorde lite (väldigt lite) ont i halsen. I måndags vaknade jag upp i Dantes inferno. Sov mig igenom ungefär halva veckan och testade på att gå utanför dörren lite mer ordentligt i torsdags – dålig idé. Har fortsatt att må kasst, men jag har morgondagen på mig innan jag måste vara fit for fight på måndag.

Annars rullar dagarna som trebarnsmorsa på, barnen trivs ypperligt med varandra och jag kunde inte älska de små liven mer än vad jag redan gör. Mitt enda dilemma hittills är vad jag ska kalla den lilla gossen. I stamtavlan heter han ju “Shanahan”, vilket är ett namn jag tycker mycket om. Dessvärre är det också ett namn som 95% har svårt för att uttala/uppfatta och det är väl inte heller det allra smidigaste namnet att använda på diverse tävlingar/utställningar.

Redan innan det var bestämt att han skulle flytta hem till mig så hade jag ett givet namn (givetvis gick man väl och önskade sig en pälsboll till, eller?). Namnet var “Sture”. Så när jag bestämde mig för att Shanahan inte funkade så testade jag Sture. Jag älskar namnet, men när man kallat en liten grabb för Shanahan – så slutar Sture helt plötsligt att fungera. (Det hjälpte ju inte att han själv inte ville lyssna på det) Men så ibland händer dock något… Jag och mor satt i köket och diskuterade namn när jag plötsligt ska yppa något om hundarna och säger “Ja, men ***** (oviktigt namn i den här diskussionen) och SIMON”.

Out. Of. The. Fucking. Blue.

Simon.

En schäferhane kan väl inte heta Simon? Jag har testat ett par dagar och känner nu att det inte finns något annat som passar min valp bättre än namnet Simon. Så ja; vardagen rullar på bra. Joppe, Omega och Simon är alla väldigt nöjda med tillvaron. 😉

15feb001 15feb005

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Tillskottet

Piastigens Shanahan. Det är min nya familjemedlem det. Han är lite delaktig i min försummelse av bloggen den senaste månaden. Inte på det sättet att han har hindrat mig genom att hitta på bus, men mellan jobb, pendlande, hemliga projekt och livet rent allmänt så har jag valt att lägga tid på och med mina numer tre, små håriga barn.

Shanahan. Vilken gosse alltså – hur snäll, fin och duktig som helst. Han har sedan dag ett sovit hela nätterna, han väcker mig om han behöver ut, han äter som en häst och busar desto mer. Han är en ganska rejäl hanvalp med en massa fluffig päls som man skulle kunna borra ner näsan i flera timmar åt gången. När det väl blev klart att han skulle flytta hit så fick jag väl en del blandade reaktioner från andra. Inga direkt negativa reaktioner, men ändå lite misstänksamma. “Ska du verkligen ha en till? Varför?”, “Hur kommer det att gå med Jonte då, om du tar en hanhund till?”.

Alltså…det ena utesluter inte det andra. Bara för att jag har en hanhund så är det inte förbjudet att ta in en hanhund till i flocken. Givetvis får man tänka sig för gällande ålder och ibland personligheter hos hundarna. Men rent generellt så fungerar det om man introducerar en valp i en redan existerande flock. Joppe är en väldigt snäll kille och jag vill nog snarare peka ut Omega som den skyldiga (om någon). Omega var först lite tveksam till den lille, inte mer än att hon morrade till och vaktade lite i början. Men då fick jag som flockledare kliva in och visa att det inte var okej. Nu däremot så leker både Omega och Joppe med valpen (i den mån det går då).

Så, vad ska det bli av Shanahan då? Ja, det får tiden utvisa. Det finns redan nu ganska många planer för pojken, men det är liksom en valp. Man får ta det en vecka åt gången typ, introducera nya saker/övningar/liknande i lugnt tempo och sen gasar vi på när tiden är inne för det. Och då får bloggen agera dagbok för det också! 😉

15feb002

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Halva veckan kvar

Så idag är det onsdag och halva veckan har gått. Jag har tre arbetspass kvar innan nästa lediga dag. Har förstås varit ledig idag också, men förmiddagen gick till ett av mina projekt och sen var jag och handlade med mor och mormor. Utöver det har jag mest tagit det lugnt, vilket jag har behövt efter gårdagens arbetspass. Det rådde lite brist på personal så att säga, men jag och kollegan fixade det till slut. 😉 Fick dessutom lite positiva “nyheter” av ena chefen när jag frågade om hur det såg ut med sommarvikariat. 😀

Imorgon ska hundarna få varsin tur och efter det så blir det lite “projektande” innan jag har en kvällstur på jobbet.