5 månader senare…

Hej och välkomna in till bloggvärldens mest flitiga skribent…not. Ni vet, man tänker gång på gång att man ska uppdatera och hur skönt det vore att skriva av sig lite. Men sen händer plötsligt…livet?

Jag har sagt det innan, men min plan var ju att stanna hemma i två, kanske tre, veckor och sedan ta världen med storm igen. Men jag sitter liksom fast, jag står på nästan samma ställe och stampar fem månader senare. Klart att jag kan se en förbättring på vissa fronter, men så har det hänt lite grejer inom familjen som rör upp allt igen och på sätt och vis känns det som jag tagit flera steg tillbaka på väldigt kort tid.

Vissa dagar tänker jag inte så mycket på min ångest, jag har blivit så van nu att det enda som gör mig uppmärksam på hur jag faktiskt mår, är den träningsvärksliknande smärta som uppkommer mot kvällen. Den där knepiga, inre smärtan som påvisar att jag varit så spänd under hela dagen att det känns som man genomgått en pass på gymmet. Det trycker, spänner, värker och river inombords även om jag försöker att “andas på rätt sätt” och tänka på annat eller bara lägga mig ner utan att göra någonting alls.

Jag vill så gärna ha tillbaka mitt liv. Jag vill jobba, jag vill träna mina hundar och jag vill ha ork till något annat än att bara existera. Är det för mycket begärt? Jag vill kunna köra bil till nya ställen utan att få panikångestattacker, jag vill inte börja gråta hejdlöst för att ljudet av gnällande hundvalpar blir för mycket, jag vill kunna handla i lugn och ro utan att få yrsel och ångest bara av att stanna utanför affären. Jag vill ha en jävla vardag där jag inte behöver vila en till två dagar efter minsta lilla sak jag gör.

Mitt absolut lyckligaste minne av sommaren 2017 är när jag fick hämta ut mina sömntabletter och sova hyfsat för första gången på jag vet inte hur länge. Det är fan tragiskt. Men jag försöker så gott jag kan och jag hoppas att jag är på banan snart igen. Jag har fått en fast anställning på jobbet, så det gör ju att jag slipper ett stort orosmoment. Och sen har mitt Hba1c blivit ganska mycket lägre och ligger nu på 65. Och givetvis är jag sjukt glad över både jobb och Hba1c, men jag har svårt att visa det eller känna något överhuvudtaget just nu.

Anyhoo, ska försöka lufta huvudet här lite oftare – då kanske det blir lite mindre surrande i min knasiga (och trasiga) hjärna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*