Jorden snurrar som förut…

…varför oroa sig för morgondagen?

 

Imorgon har jag varit hemma i fem veckor. Fem jävla veckor. En del skulle himla med ögonen och utbrista “Så länge hade jag ALDRIG klarat av att vara hemma!“. Ska jag vara helt ärlig så känns det knappt som en vecka. Jag har samma panik i kroppen som innan jag blev sjukskriven. Jag stressar varje dag och tänker “Jag MÅSTE hinna…” och så räknar jag upp sjuttioelvatusen saker i huvudet innan jag sätter mig ner och inser att jag får vara glad om jag ens påbörjar något av det jag räknat upp.

Första veckan jag var hemma så grät jag konstant. Jag grät för att allt var för mycket, för att jag gjorde för lite, för att jag…ja, för allt. Jag låg mest på sängen och stirrade in i väggen. Sen fick jag äntligen hjälp av läkare/kurator/sjuksköterskor och då kom en utmattning som till och med var större än den jag levt med hittills. Luften gick ur mig. Pang. Bom. Psssst.

Veckorna har gått, men helt jävla allvarligt så är det inte mycket som har förändrats, mer än att jag inte gråter konstant. Vid ena besöket hos kuratorn fick jag göra ett slags test som skulle uppskatta hur många poäng jag har/hade på en viss skala. Hade man 17 eller mer så fanns en stor risk för utmattning. Jag landade på stadiga 40 poäng. Men så började jag i och med det förstå hur jävla illa jag har behandlat min kropp och min hjärna. Hur jag totalt ignorerat alla tjutande varningssignaler i långt över ett års tid.

Så varför lyssnade jag nu? För att jag inte hade något val. De sista veckorna innan sjukskrivningen gick jag runt med konstant hjärtklappning, ont i bröstet, hemsk yrsel, synrubbningar, huvudvärk, minnesproblem, irritation/ilska, konstant trötthet m.m. I efterhand har jag läst lite om utmattningssyndrom och överallt räknar de upp en massa symtom. Jag inser nu att jag har/har haft nästan ALLA dessa symtom.

Man tänker nog rätt ofta att det faktiskt inte kan vara SÅ ILLA som många berättar om, när det gäller utmattning. Men det ÄR så illa. Och lite värre. Jag är även extremt ljuskänslig (och ljudkänslig till en viss del), vilket är det mest jobbiga. Jag får lätt migränliknande huvudvärk så fort det är lite för ljust, vissa dagar kan jag inte vara ute mer än 10 minuter för då snurrar hela världen. Jag kan inte längre handla utan att få extrem ångest och väldigt ofta får jag panikångestattacker just för att det blir för mycket. Jag får hjärtklappning och ångest bara jag ska in till Gislaved.

Jag är sjukt osocial. Inte med flit, utan för att jag inte orkar prata med eller träffa någon. Nu i helgen var vi på hundutställning, något som jag tycker är roligt. Men i lördags satt jag mest i bilen och försökte att lugna kroppen. När det var dags att åka hem så hade jag fysiskt ont i överkroppen på grund av all ångest under dagen och det är först idag, tisdag, som jag orkat göra något som helst vettigt (handla).

Så ja, utmattningssyndrom är vad som gäller. Sjukskrivning en månad till för tillfället och anledningen till varför jag inte är så social längre och varför jag är lite frånvarande på sociala medier och i samtal.

 

Rubriken: från Uno Svenningssons “Terese”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*