Jag är inte sjuk, jag har bara diabetes

I 10 år har jag tagit insulinsprutor ungefär 4-8 gånger om dagen, ibland mer och ibland mindre. Jag kollar mitt blodsocker 4-8 gånger om dagen, ibland mer och ibland mindre. Även om jag har haft perioder då jag känt mig ganska normal, som alla andra, har alltid diabetes funnits där i bakhuvudet och härjat. Ofta har jag haft ångest och det har varit som att bära vikten av hela världens problem på mina axlar. En konstant känsla som aldrig ville försvinna.

Det är svårt att förklara för andra, allra mest för de som inte har diabetes själva. Ibland när man har nämnt antalet sprutor man får ta om dagen så får man svaret “Usch, så jobbigt!” och sen stannar det just där. Vid det minst jobbiga. Jag har aldrig haft ont av sprutorna eller fingerstickandet. Det är det psykiska som tär på en, att hela tiden vara medveten om att varje val man gör påverkar hur du kommer att må om en timma, dag eller i värsta fall ett par år. Stressen att konstant tänka på att blodsockret inte får vara för högt eftersom att det ökar risken för komplikationer, för mycket insulin och blodsockret blir istället lågt. Det här har hindrat mig från att göra mängder med saker, just på grund av rädslan inför låga värden.

När jag och sjukvården började prata mer seriöst om att testa en insulinpump så kände jag mig nästan som en fuskare. “Men vadå, jag måste ju kunna sköta min sjukdom själv!?!”. Jag tvekade länge på grund av att risken att få ketoacidos (allvarlig syraförgiftning som man kan råka ut för vid insulinbrist) är mycket större med pump och sen ville jag inte känna mig mer fjättrad vid min sjukdom än vad jag redan gjorde. För det måste man förstå, alla diabetiker ser och känner olika kring sin sjukdom. Även om jag ibland verkade helt okej med sjukdomen utåt, så har det alltid varit nattsvart inombords. Jag har känt mig fängslad och fastkedjad vid en jävla sjukdom som jag inte blir av med. Att jag sedan funderade över att dessutom rent fysiskt kedja fast mig vid sjukdomen, gjorde mig panikslagen. Men så behövde jag förändring och beslöt mig då för att testa en insulinpump. Jag intalade mig hela tiden att det inte var något permanent, att jag kunde sluta med den om ångesten blev för stor. Senast dagen innan vi startade pumpen läste jag om hur vissa personer mått dåligt på grund av pumpen, att den inte var för dem.

Men sen startade vi pumpen, jag blev något sånär radiostyrd och efter det har mitt liv blivit så jävla mycket bättre! Det låter som någon solskenshistoria som man blivit mutad till att skriva, men jag mår verkligen så mycket bättre. Min rädsla över att känna mig ihopkopplad med sjukdomen var obefogad, jag skulle nog hellre vilja säga att det är tvärtom. Jag känner mig fri för första gången på 10 år. Sen skulle jag ljuga om jag sa att alla dagar är perfekta, visst fan vaknar man upp och känner “Va fan, låt mig vara en jävla dag!”. Men det handlar mer om livet rent genrellt än om diabetesen. 😉

Tänk att man vänjer sig så fort vid att något sitter fastkopplat i en? Pumpen bara finns där och han är min bästa vän. Innan gick jag omkring och oroade mig för höga värden (omkring 12-14 eller högre) vilket hände ganska ofta att jag hade. Nu blir jag ibland lite “orolig” när jag ligger omkring 7-8. Mestadels ligger mina värden mellan 4-6, vilket är helt fantastiskt. Det högsta värdet jag har haft på omkring en vecka är 10.3. Då förstår ni själva hur bra jag mår?

Jag kan inte säga att det alltid kommer att vara så här fantastiskt , men jag hoppas verkligen det. På tisdag ska jag dessutom träffa representanten från pumpföretaget för del två i “utbildningen”. Då går vi igenom mer avancerade funktioner, vilket gör att jag kan sköta min diabetes ännu bättre.

Jag har dessutom insett att pumpen inte är fusk, den är bara ett verktyg. Jag får fortfarande kolla blodsockret och beräkna insulinmängd själv, men nu känner jag mig inte sjuk – nu har jag bara diabetes.

1 kommentar “Jag är inte sjuk, jag har bara diabetes

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*