cropped-cropped-13jul002color.jpg

Trött kämpe

Yo! Nu var det tänkt att den här slitna tjejen skulle rapportera om…ptja…något? Har dock inget av värde att säga just nu. Har en dag kvar av den här monsterveckan, men sen är jag ledig. Behöver knappast berätta hur mycket jag längtar va? Igår när jag skulle skriva ut en liten text till bilderna jag tog under kräftskivan på jobbet så stavade jag gång på gång fel. Min hjärna envisades med att skriva “KÄFTskiva” och det tog ett bra tag innan jag ens reagerade…för att sedan skriva fel på nytt. Bra där, Therese.

Har försökt sammanställa en liten diabetesdagbok som jag sen ska skicka in till min sjuksköterska inför pumpstarten. Mina värden har varit katastrofala den senaste tiden. Känns helt galet, då jag faktiskt haft mycket bättre värden innan. Men det finns inte så mycket jag kan göra… Ringde dock till mottagningen igår för att höra om/när mitt brevsvar var på väg. Är alltid sjukt nervös inför att få svaret, men gårdagens besked var glädjande. Senast vi kollade mitt Hba1c låg det på 65 och nu ligger det på 59! När jag förra året hade en period som jag skötte mig alldeles maniskt så hamnade långtidsvärdet på 58 och nu har jag bara jobbat hela tiden utan möjlighet till att kolla blodsockret eller äta “bra” mat (för mig). Är sjukt nöjd med det! Tänk vad bra det kan bli med pumpen sen då?

Nu ska jag dock gå och lägga mig. Har sjukt ont pga muskelknutorna och jag behöver all sömn jag kan få, även om jag inte börjar förrän vid 12 imorgon.

 

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Sömn…

Mitt största problem just nu är att jag inte kan gå och lägga mig. Eller, rent fysiskt kan jag ju rätt enkelt ta ut linserna, borsta tänderna och sedan lägga mig. Det är mer psykiskt, jag vill helt enkelt inte lägga mig. Får ångest varje kväll när jag vet att jag måste sova. Sen när jag väl lagt mig och sedan ska vakna, vill jag inget hellre än att fortsätta sova. Så själva “grejen” är det där med att behöva gå och lägga sig. Jävligt knepig situation.

Den här veckan jobbar jag sju dagar utav sju. Skulle egentligen varit ledig idag samt på torsdag, men så behövde två kollegor vara lediga och ja…snäll som man är. Å andra sidan så gör det inte så mycket, imorgon jobbar jag exempelvis bara 3 timmar och sen har jag två kvällspass innan jobbhelg nummer tre av fyra drar igång. Well, behöver ju pengarna och samtidigt är det rätt skönt att få träffa kollegor och boende så mycket som möjligt innan jag slutar.

Idag skulle en kvinna ha kollat på min lägenhet, hon ville se hur den såg ut eftersom att hon kanske skulle byta till sig en mindre från den nuvarande. Förra veckan (när jag fortfarande var ledig idag) bestämde vi att hon skulle komma idag, men att hon skulle ringa under förmiddagen då jag påpekade att jag kunde bli inringd på jobbet. Bar mobilen på mig hela dagen utifall att hon skulle ringa (har aldrig mobilen på mig under arbetstid i vanliga fall) – men nej. Om hon nu inte ska/vill byta längre kan hon väl för fasen meddela detta?

Så, vad mer? Försöker att vara en duktig diabetiker och anteckna alla blodsockermätningar/insulindoser nu inför pumpstarten – men vet ni hur jäkla svårt det är när man jobbar? Ibland hinner jag knappt ta mitt insulin, utan får kasta mig in på toan för att ta några enheter innan nästa uppgift kallar. Sen när jag väl har tid att skriva ner doserna m.m. så har jag ju redan glömt av hur mycket insulin jag tagit. Gissa om det ska bli skönt med pump?

Nu ska jag väl ta ut Joppegrisen och sen får jag väl försöka tvinga mig till att sova – får hjärtklappning bara av att skriva det. -.- Sov gott!

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Min diabetes lurar mig, den fördröjer mig, den tröttar ut mig – men den hindrar mig fan inte.

Lyckades ta mig upp vid sju idag, till vilken nytta vet jag inte eftersom att jag är väldigt, väldigt trött. Har väl egentligen varit väldigt trött ett bra tag nu. Det är ganska mycket som händer just nu och min taktik som hittills gått ut på att skjuta allt åt sidan, verkar inte längre fungera så bra. Kroppen tar mest stryk av det hela. Har fruktansvärda muskelknutor som gör förbannat ont, vissa dagar domnar armarna liksom bort. Det går ju över, men fan så jobbigt det är när man jobbar inom vården. Diabetesen sköter sig ändå hyfsat – konstigt nog. De gångerna jag har alldeles för högt blodsocker så är det självförvållat, men annars tycker jag att det rullar på fint. Var och tog blodprover för ett tag sedan (okej, förra veckan såg jag nu när jag kollade i kalendern. Bra tidsuppfattning.) och vill så gärna ha svar NU. Vill veta hur mitt Hba1c ser ut. Fick ett brev från Ryhov nu i veckan och rusade in från brevlådan för att öppna det. Det visade sig vara ett brev inför pumpstarten. Sjukt kul det med, men när man är inställd på något helt annat, blir man ju lite besviken.

Angående pumpstarten så har jag hunnit läsa användarhandboken en gång och sen har jag även sett på en instruktionsfilm (ganska tråkig, men i vissa fall bra att ha). Nu är det ju 15 dagar kvar innan jag får min pump inkopplad och jag ser fram emot det så sjukt mycket. Är självklart lite nervös också, tänker ofta på om det här verkligen kommer att hjälpa mig? Kommer jag att tröttna på att ha den kopplad till mig hela tiden? Blir det jobbigt att se till att man har med sig prylar till pumpen hela tiden?

I vissa lägen känns min diabetes som en trygghet just nu. Jag avskyr fortfarande sjukdomen och skulle det finnas en chans för mig att bli av med den så skulle jag inte tveka. Men ändå far tankarna tillbaka till ordet trygghet. Jag tror att under det senaste året, med allt som har hänt, så är min diabetes något som hela tiden har varit konstant. Ungefär som mina vänner och min familj. Men diabetesen är liksom MIN grej, det är något som inte någon kan ta ifrån mig. Ibland när människor omkring mig klagar om småsaker kan jag känna en viss stolthet i att veta hur bra jag ändå klarar mig, trots all skit som har hänt och trots att jag har en sjukdom som kräver min fulla uppmärksamhet 24 timmar om dygnet. På jobbet exempelvis, där har jag varit fullkomligt ärlig och öppen med att jag har diabetes sedan dag ett. Jag skrev till och med i min jobbansökan att jag har diabetes och vad sjukdomen betyder för mig. Det har aldrig varit några problem från vare sig chefen eller kollegornas håll gällande min diabetes, däremot har jag fått en hel del frågor och varje gång svarar jag brutalt ärligt. Jag berättar hur ofta jag får kolla mitt blodsocker, hur ofta jag får ta insulin, försöker att förklara hur mycket som påverkar blodsockret och att det inte “bara är att ta insulin lite då och då”. Jag förklarar att stress, känslor och allt annat mellan himmel och jord också påverkar mig, att livet skulle vara så himla enkelt om jag nu bara hade behövt tänka på hur maten jag äter påverkar mig. 90% av det som höjer/sänker blodsockret är utom min kontroll och jag har även förklarat hur mina nätter har sett ut under de mest intensiva jobbperioderna i somras då det var så varmt. Jag hade lågt i stort sett varje natt och många gånger på jobbet fick jag plocka i mig sött titt som tätt på grund av ett ständigt sjunkande blodsocker.

Det har dock inte spelat någon roll hur mycket jag har berättat på jobbet, för samtidigt sliter jag som ett djur och gör så bra ifrån mig som möjligt, just för att visa att min diabetes inte stoppar mig. Och det gör den ju inte heller. Den lurar mig i många lägen, den fördröjer mig, den tröttar ut mig – men den hindrar mig fan inte. Och just nu är den min trygghet.

Så, vad vill jag med det här inlägget? Inte mycket antar jag, om någon ens har orkat läsa igenom – ett stort grattis och så får ni välja valfritt pris, bara det är en uppblåsbar badanka. 😉

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Födelsedagsfirande, Animas Vibe och nya löften

“Åh, nu har jag inte skrivit på länge, jag SKA bli bättre på det – jag lovar!”. Eh, nä. Men jag lovar, nu SKA jag bli bättre på det här med att uppdatera. 😉

Har det hänt något sedan sist? Nej…eller jo. Min vardag ser väl ut som de senaste månaderna har gjort. Jobb, Joppe och besök hos mor typ. Nästkommande månad lär se likadan ut den också, sedan flyttar jag ju. Skulle kunna skriva en uppsats om småsaker som skett. Jag har exempelvis varit på besök hemma hos en kollega! All personal på vår avdelning (ja, fem stycken och jag. ;)) träffades och åt lite mat samt firade en av kollegorna som fyller 50 år nu i slutet av augusti. Jag fick en förfrågan om jag inte kunde hitta på någon slags text (typ, byta ut texten i någon låt) åt kollegan som skulle firas. Så jag skrev en rimmande dikt istället – som dessutom blev uppskattad. Tycker så himla mycket om mina kollegor, så jag är verkligen tacksam över att bli medbjuden! Nästa vecka är det kräftskiva på avdelningen vilket också ska bli skoj.

Jag har dessutom lärt mig hur Karl-Johansvamp ser ut och har plockat en hel del sådana under tiden jag hälsat på hos mor. Nördigt värre! 😉

Men, det allra största som hänt är att jag ska bli med insulinpump! 😀 Jag skulle ju höra av mig i slutet av sommaren, så i samband med att jag skulle omboka ett kommande läkarbesök så passade jag på att fråga om pumpen. Min sköterska var inte där just då, så hon skulle ringa upp mig. Med tanke på hur duktiga de har varit tidigare med att ringa upp, var inte mina förhoppningar särskilt höga. 😉 Men hör och häpna; sköterskan ringde upp, frågade vilken pump samt färg på denna jag vill ha och skulle återkomma när hon hört med pumpinstruktören angående pumpstartsdatum. Och drygt 2-3 timmar senare ringde hon igen och bekräftade att jag ska starta med pumpen den 22 september! Hon hade dessutom beställt min pump (förra fredagen) och nu i måndags kunde jag hämta ut den. Gissa om jag har pillat på den eller? 😉 Tänkte försöka sammanfatta en del kring det här med att sätta igång med pump, har nämligen inte hittat så mycket om det nu när jag har sökt på nätet. Det blev förresten en rosa Animas Vibe! 😉

Well, nu måste jag sova, börjar sju imorgon igen…

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Jordgubbar, pump, jobb, framtid och ungar

Jordgubbar – hur gott är det inte? Köpte med mig jordgubbar när jag var och handlade tidigare idag. Köper nästan aldrig frukt och bär eftersom att det höjer blodsockret såpass mycket. Säger hon som käkar godis *host* dubbelmoral *host*. Nä, men jag funderar på om jag kanske skulle byta ut godiset mot frukt och bär – eller åtminstone bär? Har ju uppenbarligen problem med att sluta rakt av med godis, så något tillfälligt substitut vore kanske på sin plats? Vill så gärna få ner mitt Hba1c under sommaren då jag antagligen ska börja med insulinpump till hösten. Fick ju till ett möte i maj och om/när jag har bestämt mig efter sommaren så skulle jag höra av mig igen. Är osäker i den frågan, som i så mycket annat, men jag tror verkligen att en pump skulle kunna hjälpa mig. Och just nu lutar det åt en liten rackare som heter Animas Vibe då man kan ha CGM kopplat till den.

Annars då? Blev uppringd av jobbet idag och de undrade om jag kunde jobba idag, men jag sa faktiskt nej. Jag jobbade ju 6/7 dagar förra veckan och då mest tillsammans med andra vikarier (som jag skulle kunna säga ett och annat om), så jag har varit SLUT. Mina svagbegåvade grannar började ju dessutom festa vid 19.00 i fredags och sista gången jag vaknade av deras skrik (ja, till slut låg de med varandra tämligen högljutt) var vid 3-halv 4 någon gång. Sen skulle jag upp vid 5 igen. Jag var ju lagom trött vill jag lova. Natten därefter lyckades jag sova i 11 timmar och det var himmelriket. Imorgon jobbar jag ena kvällsturen och jag hoppas innerligt att det inte är en vikarie jag behöver jobba med!

Imorgon ska jag säga upp min lägenhet. Känner mig dum i huvudet samtidigt som jag är förväntansfull. Jag har ingen fast inkomst här i Mullsjö, även om chefen i stort lovat att jag åtminstone kommer att få ihop timmar. Men då återstår frågan: hur många timmar och räcker det till mina utgifter? Och vill jag sitta och vänta på att de ringer, utan att egentligen kunna åka hyfsat ofta för att besöka familjen? Om jag flyttar en sväng till Gislaved nu så har jag bättre utgångsläge att bestämma mig för vad jag vill göra och därefter hitta ett jobb. Och Mullsjö kan jag alltid komma tillbaka till i framtiden.

Nåja, allting löser sig i slutändan! Tänkte förresten visa en bild som jag är grymt nöjd med. Det är min blivande lilla guddotter (hon som ska bli medlem i Mensa om ett tag 😉 ). Tänk vilken fantastiskt fin unge syrran har lyckats klämma fram? Ser fram emot att se vad det där kommer att bli för en person när hon växer upp. Och hur mycket längre än mig hon blir. 😉

favvo

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Jobbsökande diabetiker?

Jaha, här sitter jag! Borde ha gått och lagt mig för en bra stund sen, men väntar snällt på att mitt blodsocker ska bli lite lägre. Är hemma i Mullsjö helt själv, ska tillbaka till kära mor redan på fredag. Men innan dess är det tänkt att jag ska hinna med en hel del här hemma. Imorgon ska jag sticka iväg till Ikea för att shoppa lite ramar till min Reseutställning. Jag hade först tänkt strosa runt lite inne på A6 först, men jag skippar nog det. Fick nämligen en förfrågan att jobba mellan 14 och 17, vilket jag prioriterar framför A6-häng any given day. 😉 Jobbade ju två pass under julveckan och längtar tillbaka – mysigt! Efter jobbet hade jag tänkt redigera klart bilderna som ska printas till utställningen och sen ska jag även koppla in skrivaren för att scanna in lite andra bilder som ska printas. Får se om jag lyckas med det…

Känner att jag de senaste veckorna har fått en helt ny inställning till diabetes, min diabetes. Jag har alltid tyckt att jag är väldigt gnällig gällande sjukdomen – men jösses, gissa om det finns de som är värre? De flesta vet nog att jag förespråkar fritt tänkande och tyckande kring sjukdomen. Alla är olika vilket också gör att sjukdomen är helt olika för varje enskild person. Jag tycker personligen att man ska få gnälla lite ibland, men en del tar gnällandet till en helt ny nivå. Vem blir hjälpt av att sitta instängd i ett hörn med offerkoftan hårt åtdragen? Din inställning påverkar BARA dig själv! Det är inte någon annan som mår dåligt av att du missköter dig och du själv mår inte bättre av att gnälla över minsta lilla grej. MEN, jag håller hårt vid att man som enskild person också har rätt att vara osäker, be om hjälp och få känna sig skamsen över sjukdomen. Lika lite som det hjälper att gnälla dag ut och dag in, lika lite hjälper det att håna och peka finger åt dem som inte riktigt tagit sig över “jag skäms-gränsen” eller de som faktiskt anser att de är sjuka om de har diabetes. Va fan, det var inte länge sen som jag själv skämdes fruktansvärt mycket och jag anser mig fortfarande vara sjuk. Men skillnaden är att jag nu helt enkelt är Therese och jag råkar bara ha diabetes.

På Facebook, i en av diabetesgrupperna jag nyligen gått med i, så diskuterades det ganska hårt om man skulle nämna sin diabetes i det personliga brevet när man söker jobb. Säkert 90% av de som svarade på frågan, tyckte definitivt inte att man ska nämna det. Vissa gick så långt att de var tvärsäkra på att man inte får ett jobb då. En del tyckte också att man endast lite flyktigt skulle nämna sin diabetes OM det ens kom på tal. Vad fan tänker man med då? Visst gör man som man själv vill, man nämner sin sjukdom i ansökan – eller så gör man det inte. Men att nämna sin sjukdom för arbetsgivaren är väl för sjuttsingen givet? Det handlar om både din och andras säkerhet, och jag anser att åtminstone chefen bör veta att du har diabetes. Jag nämnde både min diabetes och min hund (någon i gruppen tyckte inte att man skulle nämna barn eller djur heller) i min ansökan, jag hade INGEN tidigare erfarenhet av att jobba med människor och jag hade inte heller några som helst referenser att uppge då jag sökte mitt sommarjobb. Men jag fick jobb ändå, hur gick det till? Jag är brutalt öppen med min sjukdom inför mina medarbetare och de allra flesta vet om att jag har diabetes. Ingen har haft problem med det och jag har inte heller “misskött” mina uppgifter pga min sjukdom. Jag jobbar stenhårt och gör mitt allra bästa för att visa att jag trivs och att jag inte är annorlunda jämfört med andra anställda.

Sen är jag inte dum. Jag har även jobbat på en arbetsplats där de inte hade någon som helst respekt för mig och min sjukdom. Det är väl klart att jag är medveten om att man inte alltid kan “skylta” med sin sjukdom på jobbet, speciellt inte i en ansökan. Men mycket handlar nog om HUR man berättar om sin sjukdom och hur man förhåller sig till den och i slutändan får man försöka att känna av huruvida man kan berätta om sjukdomen eller inte i ansökan. Det jag förundras över är bitterheten och negativiteten hos en del individer, speciellt när de skrämmer upp andra genom att nästintill påstå att man behandlas som en spetälsk om man råkar nämna sin diabetes. Tro fan att man inte får jobb med den inställningen?

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Världsdiabetesdagen

Jag ska alldeles strax göra frukost så att jag orkar med lektionen i eftermiddag (åker lite tidigare till skolan). Men först skulle jag vilja uppmärksamma Världsdiabetesdagen här på bloggen! Jag tänker ofta på sjukdomen, vilket är ganska ofrånkomligt när man själv lever med den. Men jag tänker också ofta på andra som har den och idag tycker jag gott att fler kan göra det. Jag är mestadels emot enskilda dagar som firar/uppmärksammar något just den dagen. Diabetes kan du inte stänga av resten av året för att sedan ta fram nästa år igen. Men när det gäller just sjukdomar så känner jag “varför inte?” – det är svårt nog att sprida information eller samla in lite extra pengar till forskning, så varför inte ta en dag om året då man påminner och tjatar lite extra? Det skadar ingen, men det kan kanske öppna ögonen på en del människor.

Många pratar om att vara rädda för nålar, vilket jag aldrig har varit som tur är. För hittills har jag fått ta över 20,000 sprutor enbart räknat med insulinsprutor och då är det även i underkant eftersom att vissa dagar kräver mer insulin är andra. Alltså; runt 6 insulininjektioner per dag och många fler stick i fingrarna – och då är det bara den enkla delen av sjukdomen…

mindag004

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Det är högt

*Beep* och sen en blodsockermätare som hånflinande visar på att blodsockret är högre än högt och det märks i hela kroppen. Kroppen som redan är sliten på grund av pollenallergi och något som jag tror mig kunna känna igen som en begynnande förkylning. Alla symptomen har varit som en käftsmäll de två senaste dagarna och kvällens extra höga blodsocker har därför inte blivit uppmärksammat i tid. Det är alltid lätt att vara efterklok, för nog vet jag att törsten jag känt under kvällen har varit lite väl påtaglig och alla de små varningsklockorna har ringt ganska ihållande i ett par timmar. Men halsen kliar, näsan är täppt och öronen gör ont, så jag har struntat i det. Ett dyrt pris att betala nu.

Ibland när jag klagar på sjukdomen så får jag höra “Det här fixar du minsann!”… Och det är väl klart att jag fixar det? Jag dör ju annars. Sjukdomen kanske inte syns utanpå, men den känns inombords och den gör sig jävligt hörd om den känner sig bortglömd. Vissa andra som är sjuka tycker inte att man borde gnälla, för det “hjälper ju inte” och man kan ju faktiskt leva som vanligt om man bestämmer sig för det. I början när jag var sjuk så kunde jag göra min röst hörd och samtidigt låta andra som inte tyckte som jag få veta hur fel de hade. Skillnaden nu är att jag gärna pratar högt om diabetes och låter andra veta vad jag tycker, men jag försöker att åtminstone inte skuldbelägga synsätt som skiljer sig från mitt. Tycker man att det inte är något att gnälla över, så är det ok. Men håna för fan inte andra som kanske klagar eller tycker att sjukdomen är det värsta som finns.

Ska fortsätta att vakta mitt förbannade blodsocker så att jag kan sova om ett tag, nu har det åtminstone sjunkit till 20…

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Lite bättre värden

Igår ringde ju min nya läkare, eller, jag tror att det är honom jag ska gå till sen framöver. Tydligen så ser allt bara bra ut och sen sa han att mitt senaste HbA1c (i januari) låg på 79 (8.6 enligt det gamla systemet) och nu ligger det på 58 (6.6 enligt gamla systemet)! Det är ju helt galet? Jag undrar om jag hörde fel, för nu när jag tänker efter så känns det nästan lite för bra?

Om det nu ligger på 58 så är jag inte långt ifrån det “rekommenderade värdet” som tydligen är under 52. Jag vet inte hur många år sedan jag hade ett så bra HbA1c? Tänkte att jag skulle ringa sjukhuset sen och fråga om de kanske kan säga vad värdet ligger på en gång till, så att jag verkligen vet att jag inte hörde fel. Läkaren lät nämligen inte ens “glad” eller liknande när han berättade det – lite gladare borde han väl ha varit om det nu ligger så bra? Och jag vet att det inte är jättebra ännu, men OM jag nu gjort så här mycket sen i april så borde jag ju kunna få ner det lite till?

Annars då? Igår passerade jag mitt mål på 15 mil för maj och är nu uppe i 16 mil och några kilometer. (Mäter mest transportsträckor och lite längre rundor med Joppe) Inte så jättelångt ändå, men jag är nöjd! Nästa månad blir det också 15 mil och sen i juli kan man kanske öka till 20 eller något? Anyhoo, nu har jag strax lektion (vi ska se på film) och därefter är det rast och sedan lite foto. Sen får ni gärna hålla tummarna för mig, har ett viktigt möte nämligen…

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Nervöst

Om två veckor så är jag inne på min andra arbetsdag (introduktionsdag) och jag är mer än lovligt nervös. Vet att jag egentligen inte behöver vara det, men hey, sån är jag! Dessförinnan har jag fyra pass på fotofestivalen att checka av och det lär nog också gå bra. Ska ju bara vakta utställningar och hålla koll – ska bli riktigt roligt att se alla fina utställningar också!

Sitter och väntar på lektionen som ska börja om 10 minuter, som vanligt har ingen hunnit komma hit ännu. 😛 Är själv tidig för att jag skulle hinna skriva ut lite papper inför ett möte imorgon. Väntar dessutom ett samtal idag från en läkare i Jönköping. Jag kommer ju inte att ha råd att åka till sjukhuset på torsdag (då jag egentligen hade tid) så jag avbokade det besöket och frågade om jag inte kunde få en telefontid istället – och det gick bra. Även om jag inte kan besöka dom, så vill jag ju gärna veta hur mina värden ser ut. Är nervös som sjutton över mitt Hba1c. Rent logiskt så måste ju Hba1c:t blivit bättre – men man vet ju aldrig, det känns som att man aldrig får som man vill när diabetesen härjar i kroppen. Anyhoo, svar lär jag väl få om ett par timmar!

Nu; dags för lektion och fikapassning vid rasten!