Archive for Diabetes

Nya mål

Okej, så jag har insett att mitt liv rullar framåt som mest när jag sätter upp några mål att nå och tänker det hela som projekt. Mina projekt brukar gå ganska smärtfritt och jag ser mig själv som en ganska envis person. Senast var det ju projekt “körkort” som fixades och ett ständigt pågående projekt är ju Simons träning (som går riktigt bra faktiskt). Det halvdana projektet “Livet” går ju sisådär. Jag inser att jag behöver konkreta mål även där. I och med att jag fick Libren så har en gnutta motivation återkommit och jag spånar kring hur jag ska lägga upp projekt “Bättre Hba1c”. Sen kommer vi till inläggets egentliga innehåll, nämligen projekt “Hälsa”.

Ett ganska brett tema kan tyckas, men givetvis har jag konkreta mål även här. Alla mina nuvarande mål går lite hand i hand med varandra. För att uppnå det ena så gäller det att ligga lika gällande det andra målet. Jag har funderat på ett lämpligt mål, och det jag vill ha ut av det hela är ett generellt bättre välmående, mer ork, motivation och kondition/hälsa. Jag har under det gångna året försökt mig på att komma igång med träning, men det stannar upp hela tiden. Så för ungefär tre veckor sedan så anmälde jag mig till ett lopp. (Projekt “Loppet”) Till saken hör väl att jag har skitkass kondition och är väl ungefär lika rörlig som ett kylskåp – så det ska onekligen bli spännande att se om jag tar mig i mål eller avlider nånstans innan start liksom.

Jag har ganska lång tid på mig att förbereda mig inför det hela och jag har hjälp utav världens bästa kollega som tipsar, stöttar och är typ tusen gånger mer pepp på det här än vad jag är. 😉 Om det finns något jag hatar så är det att misslyckas/backa ur så därför är det väl inte mer än rätt att jag berättar för hela världen vad jag hade tänkt göra? Så, i och med att jag går ut med det här offentligt så kan vi väl säga att startskottet för projekt “Loppet” går nu. Dags för tjockisen att börja springa! 😉

img_20161107_140659

Lite om Libre

Nu har jag haft min Libre i två veckor – och jag älskar den! Jag har lite svårt att se hur jag har kunnat leva utan den innan? Först nu inser jag själv hur jävla mycket man får slita under dygnets alla timmar år ut och år in. Nu känner jag mig mer lugn och trygg. Jag kan lätt se åt vilket håll blodsockret är på väg, vilket har varit mitt största problem innan. Allt går ju liksom helt åt helvete om man misstänker att blodsockret är på väg neråt och knaprar druvsocker eller liknande. Sen står man där med skyhögt blodsocker eftersom att det var på väg uppåt istället. Nu får jag åtminstone en hint om vart det är på väg. Jag kan planera lättare och jag kan fokusera på det jag gör just då istället för att vara orolig över blodsockret. Sen är jag inte såpass dum att jag litar fullt ut på en liten teknisk pryl som inte ens mäter blodsockret i själva blodet, men de här två veckorna har skonat mina fingrar och mest av allt mitt huvud, fruktansvärt mycket.

Sen fick jag tillbaka provsvaren från läkaren angående mitt magnesiumvärde. Jag bad ju om att de skulle kolla det när jag ändå var hos läkaren, mest för att jag ville ha en ursäkt för att jag alltid är så förbannat trött. Mitt magnesiumvärde ligger alldeles perfekt enligt läkaren och ja, jag vet fan inte vad jag ska göra? Får väl göra som min förra läkare sa; “hoppas på att jag orkar ta tag i mitt liv snart!”. -.-

Nu blir det nog bättre

Nu jävlar har det hänt grejer ska ni veta!

I långt över två år har jag velat ha, eller åtminstone testa, en CGM (Kontinuerlig blodsockermätare, vars sensor man sätter på kroppen). När jag fick min insulinpump för ganska så exakt två år sedan bad jag även då om att få testa en CGM till. Min läkare i Jönköping sa att hen kan skriva upp mig på väntelistan (en kölista till att få testa CGM i två veckor), men att jag skulle få vänta lite längre om “någon mer akut” skulle behöva hamna på listan. Helt okej för mig – men jag väntar liksom fortfarande på att höra något om den där listan.

I samma veva bad jag också om att få testa en FGM (Flash glucose monitoring, liknande CGM fast lite annan funktion). Min läkare menade då på att det inte var något hen var speciellt insatt i och att både FGM samt CGM var menat för korta perioder då man ville “finjustera” blodsockerkurvan. Tiden gick och det var dags för mitt senaste och även sista möte med denna diabetesläkare. Detta är en läkare som jag haft stor respekt för och som jag ändå känt ett förtroende till. Men i våras mådde jag inte bra. Med facit i hand så var jag nog på väg in i väggen, men tänkte “att jag tar mig igenom det här också“. Vid mitt läkarbesök pratade vi om det vanliga, min läkare påpekade att mitt Hba1c blivit sämre och jag förklarade varför; ingen motivation till något alls, alltid trött, lipade konstant pga jobb, ständig hjärtklappning samt ont i bröstet, suddig syn, tunnelseende, inget tålamod och obefintligt minne/koncentration. Jag påpekade att jag inte ens längre hade ork/lust att gå på promenader med mina hundar och att motivationen till att ens bry mig om min diabetes var obefintlig. Vet ni vad min läkare avslutar med att säga innan jag ska gå? “Ja, jag hoppas att du orkar ta tag i ditt liv snart!

Vilken jävla smäll på käften det var? Varje dag var (och är) en kamp att orka leva normalt, att klara av att ta sig till jobbet och att bry sig om hälsan. Den där meningen var ju liksom en bekräftelse på att jag var “lat” som sket i allt. Senare under våren fick jag ta ut en del av mina semesterdagar och därmed vara hemma en vecka för att inte bryta ihop helt. Sen verkar en del tro att allt “är bra igen“, men den där veckan såg bara till att hålla mitt huvud strax ovanför vattenytan – jag mår fan inte bra ännu.

I vilket fall som helst så försvann min motivation till att sköta min diabetes om möjligt ännu mer efter den där kommentaren och för typ en månad sedan skulle jag ta blodprover för att få reda på mitt Hba1c via brevsvar. Och värdet låg på katastrofala 75. (Det låg på 53 strax efter att jag fick min pump) Min läkare skickade ett meddelande i brevsvaret där hen uppmanade mig till att kontakta dem för att justera/se över hur jag sköter min diabetes. Jag känner dock noll förtroende för läkaren just nu och bad om att få byta till Värnamo sjukhus istället. Vilket jag nu har gjort.

Jag hade mitt första besök i tisdags och ungefär 15 minuter in i samtalet med min nya läkare så konstaterade hen att jag säkert skulle kunna få en FGM (Freestyle Libre) inom en snar framtid (jag mailade förresten min sköterska i Jönköping i våras och frågade om en Libre igen – men uppfyller enligt dem “inte kriterierna för att få en Libre och jag skulle inte heller sträva efter att uppfylla dessa kriterier”.) Min läkare skulle sedan gå ett snabbt ärende och kom sedan tillbaka efter en stund och meddelade att jag skulle få en Libre redan samma dag! Min nya läkare lyssnade dessutom på mig när jag berättade om hur jag mått och fortfarande mår och hade konkreta exempel på hur vi ska gå vidare om jag känner att det inte blir bättre.

Så ja, här sitter jag nu, med en sensor på armen och är så förbannat jävla lycklig. Jag har hunnit ha min Libre i knappt två dagar och älskar den redan sjukt mycket. Och förhoppningsvis kan den, tillsammans med pumpen, få mitt Hba1c att bli bättre igen.

Nytt Instagram-konto

Ny vecka och nya äventyr! Den här veckan har jag ansvar för “Ung Diabetes” instagramkonto, och det är en del av en slags kampanj som just “Ung Diabetes” har. Kampanjen började för några veckor sedan och varje vecka är det en ny person som får ha hand om instagramkontot. Syftet med detta är att visa upp olika sidor av en diabetesvardag, nå ut till fler med information ang. diabetes och helt enkelt väcka uppmärksamhet.

Det är ett sjukt bra initiativ och jag är mest orolig över att inte kunna leverera så mycket intressanta bilder eller information. 😉

Här kan ni följa –> “Ung Diabetes” på Instagram.

Nära mål

När jag startade med pumpen för lite mer än 3 veckor sedan så passade jag ju på att kolla mitt Hba1c, för att ha någon slags referenspunkt. Värdet var då 59, inte så illa pinkat ändå med tanke på att jag alltid haft lite för höga värden. Igår var jag hos min diabetesläkare för den årliga kontrollen, allt såg egentligen bra ut, förutom att jag har några värden som är lite för höga. Det absolut bästa var dock att mitt Hba1c nu ligger på 53! (Målvärdet är 52 eller under) Läkaren påpekade också att det troligtvis skulle kunna ligga ännu bättre, iom att värdet visar de två senaste månaderna ungefär och jag har bara haft pumpen i tre veckor, vilket gör att även en del av de “gamla” räknas med. Både min läkare och min sköterska var jätteglada och sa att de ska bli så spännande att följa mig nu eftersom att det redan ligger så bra. Jag och läkaren gjorde upp att till nästa gång vi kollar mitt Hba1c (om tre månader) så ska det vara nere på 52 – jag var kaxig och lovade att det skulle ligga under 50. Vi får väl se hur det ska gå. 😉

Är så jävla lycklig över att jag fått min pump, jag känner mig mycket lugnare nu när jag har den. Jag slipper all jäkla stress och oro i onödan och det gör ju att jag blir mer motiverad till så mycket annat. Är på gång att försöka få till nya rutiner både för mig själv och Joppe, nu i början blir det exempelvis inte så långa morgon-/eftermiddagspromenader (3 km ungefär), bara för att befästa själva rutinen. Jag har tydligen sjukt svårt för det där med rutiner – men det ska gå! Sen har jag egna mål med cyklandet, får se hur det går med det. 😀

I förra veckan var jag dessutom hos sjukgymnasten för att få hjälp med nacken/axlarna. Så nu har jag lite övningar som ska stärka och bygga upp just de musklerna jag har problem med. Utöver övningarna var jag på rätt väg själv. Så tummen upp för att jag lyckas tänka logiskt någon gång i livet. 😉

Och ja, så var jag på återbesök ang. pumpen i förra veckan. Det gick också hur bra som helst. Tydligen var jag så påläst redan att inte behövde så lång utbildningstid. Vi gick mest igenom lite mer avancerade funktioner i pumpen, vilka jag också har börjat använda mer = guld värt. Kan gå igenom dom i ett eget inlägg någon dag! 🙂

Operation “Kondition sjögurka”

Nu den senaste tiden har jag varit väldigt stilla, åtminstone utöver jobb och de vanliga rundorna med Joppe. Det har varit just jobb, smärtan i nacke/axlar, motivationsbrist och sen väldigt mycket packande. Men så tänkte jag att det skulle bli lite ändring på det. I grunden har jag inga problem med att vara ute och gå, jag är envis och väldigt seg, så att gå 1,5 – 2 mil är inga problem om jag bara satt upp det som mål. Men nu vill jag alltså bättra på konditionen och tack vare pumpen så “vågar” jag lite mer.

Sov lite längre idag och åt sen frukost vilket fick mitt blodsocker (bs) att stiga till 9.9 mmol/L. Jag gick iväg med Joppe på en kortare promenad (cirka 3 km) och därefter låg bs på 6.6 mmol/L. Ytterligare en liten stund efter det hade bs sjunkit till 5.8 mmol/L, fick i mig 4 bitar dextro innan jag stack iväg på cykeln. Det blev en runda på 5.5 km med VÄLDIGT kuperad terräng. Rundan avslutades inne i skogen i en nedförsbacke med enorma rötter och gropar och innan dess fick jag släpa cykeln uppför i vad jag och mor kallar “monsterbacken”.

Nu ligger mitt bs på 4.4 mmol/L och jag är en nöjd tönt! 😉

IMG_20141005_140904

Jag är inte sjuk, jag har bara diabetes

I 10 år har jag tagit insulinsprutor ungefär 4-8 gånger om dagen, ibland mer och ibland mindre. Jag kollar mitt blodsocker 4-8 gånger om dagen, ibland mer och ibland mindre. Även om jag har haft perioder då jag känt mig ganska normal, som alla andra, har alltid diabetes funnits där i bakhuvudet och härjat. Ofta har jag haft ångest och det har varit som att bära vikten av hela världens problem på mina axlar. En konstant känsla som aldrig ville försvinna.

Det är svårt att förklara för andra, allra mest för de som inte har diabetes själva. Ibland när man har nämnt antalet sprutor man får ta om dagen så får man svaret “Usch, så jobbigt!” och sen stannar det just där. Vid det minst jobbiga. Jag har aldrig haft ont av sprutorna eller fingerstickandet. Det är det psykiska som tär på en, att hela tiden vara medveten om att varje val man gör påverkar hur du kommer att må om en timma, dag eller i värsta fall ett par år. Stressen att konstant tänka på att blodsockret inte får vara för högt eftersom att det ökar risken för komplikationer, för mycket insulin och blodsockret blir istället lågt. Det här har hindrat mig från att göra mängder med saker, just på grund av rädslan inför låga värden.

När jag och sjukvården började prata mer seriöst om att testa en insulinpump så kände jag mig nästan som en fuskare. “Men vadå, jag måste ju kunna sköta min sjukdom själv!?!”. Jag tvekade länge på grund av att risken att få ketoacidos (allvarlig syraförgiftning som man kan råka ut för vid insulinbrist) är mycket större med pump och sen ville jag inte känna mig mer fjättrad vid min sjukdom än vad jag redan gjorde. För det måste man förstå, alla diabetiker ser och känner olika kring sin sjukdom. Även om jag ibland verkade helt okej med sjukdomen utåt, så har det alltid varit nattsvart inombords. Jag har känt mig fängslad och fastkedjad vid en jävla sjukdom som jag inte blir av med. Att jag sedan funderade över att dessutom rent fysiskt kedja fast mig vid sjukdomen, gjorde mig panikslagen. Men så behövde jag förändring och beslöt mig då för att testa en insulinpump. Jag intalade mig hela tiden att det inte var något permanent, att jag kunde sluta med den om ångesten blev för stor. Senast dagen innan vi startade pumpen läste jag om hur vissa personer mått dåligt på grund av pumpen, att den inte var för dem.

Men sen startade vi pumpen, jag blev något sånär radiostyrd och efter det har mitt liv blivit så jävla mycket bättre! Det låter som någon solskenshistoria som man blivit mutad till att skriva, men jag mår verkligen så mycket bättre. Min rädsla över att känna mig ihopkopplad med sjukdomen var obefogad, jag skulle nog hellre vilja säga att det är tvärtom. Jag känner mig fri för första gången på 10 år. Sen skulle jag ljuga om jag sa att alla dagar är perfekta, visst fan vaknar man upp och känner “Va fan, låt mig vara en jävla dag!”. Men det handlar mer om livet rent genrellt än om diabetesen. 😉

Tänk att man vänjer sig så fort vid att något sitter fastkopplat i en? Pumpen bara finns där och han är min bästa vän. Innan gick jag omkring och oroade mig för höga värden (omkring 12-14 eller högre) vilket hände ganska ofta att jag hade. Nu blir jag ibland lite “orolig” när jag ligger omkring 7-8. Mestadels ligger mina värden mellan 4-6, vilket är helt fantastiskt. Det högsta värdet jag har haft på omkring en vecka är 10.3. Då förstår ni själva hur bra jag mår?

Jag kan inte säga att det alltid kommer att vara så här fantastiskt , men jag hoppas verkligen det. På tisdag ska jag dessutom träffa representanten från pumpföretaget för del två i “utbildningen”. Då går vi igenom mer avancerade funktioner, vilket gör att jag kan sköta min diabetes ännu bättre.

Jag har dessutom insett att pumpen inte är fusk, den är bara ett verktyg. Jag får fortfarande kolla blodsockret och beräkna insulinmängd själv, men nu känner jag mig inte sjuk – nu har jag bara diabetes.

Det är lätt att sova åtminstone

Efter två dagar (utöver måndagen) med min nya bästis så är jag fortfarande lika kär i den. Det är lite upp och ner med blodsockret, men så fort man hittar rätt basal och när jag sen kopplar hur bolusen (allt insulin jag tar utöver den ständiga basdosen) fungerar så kommer det att bli toppen. Idag på jobbet bråkade infusionssetet med mig. Började använda en modell som heter Inset 30, och då förs kanylen in i en 30° vinkel. I början tyckte jag att den här modellen verkade bra, den har en lite större “klisterlapp” som håller allt på plats. Men ganska snart efter att ha satt dit kanylen så har jag känt någon slags irritation samt smärta ibland. Det blir ganska ömt där kanylen sitter och idag på jobbet började det att blöda litegrann. Först fick jag panik, men höll sen huvudet kallt och väl på rasten kunde jag byta kanyl och placering – efter det fungerade det och kändes bättre. Men även det nya infusionssetet började snart att göra ont. Jag bestämde mig därför för att byta ut allt efter att jag hade duschat tidigare ikväll. Fyllde en ny ampull med insulin och valde ett annat infusionsset; Inset II. Än så länge känns den här modellen MYCKET bättre! Det återstår ju att se hur det känns imorgon och sedan på fredag, men jag tror nog att det lutar åt den här modellen. Nu sitter kanylen med en införingsvinkel på 90°, vilket gör att det inte gör lika ont när man kommer åt m.m. 

Annars är jag mest förvånad över hur lätt man vänjer sig vid att hela tiden ha med sig pumpen. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl att slangen ibland kan vara lite i vägen, men det är ju också en vanesak. Det jag var mest orolig över var hur jag skulle ha pumpen när jag sover, men det är ju nästan det smidigaste. Jag kom nämligen på att jag köpte ett par oerhört fula pyjamasshorts på Gekås och dessa har jag ju inte direkt haft någon nytta av…fram tills nu. Jag har dom när jag sover och pumpen sätter jag på typ insidan av linningen med hjälp av bältesklämman som jag fick med i paketet. Sitter hur stadigt som helst! 😀

Me and my best friend

Så sitter den där. Min fina, rosa, lilla pump. Och som jag älskar den!

Var så himla nervös när jag åkte till Jönköping idag, väl på sjukhuset mådde jag illa och ville helst vända och åka hem igen. Jag var inte speciellt nervös för själva pumpstarten i sig, utan det var mer för att jag inte hunnit läsa på så mycket som jag önskat innan själva starten – sen hittade jag inga bekväma pumpstartskläder heller. Men när vi väl satte igång så släppte allt, jag fick till och med beröm flera gånger för att jag var så påläst och förberedd inför mötet. 😉

Vi gick igenom pumpens grundfunktioner, vad man kan använda den till, hur det hela fungerar och sen tittade vi på infusionsset. Sedan fick jag sätta ett infusionsset på mig själv och därefter fylla en ampull med insulin. Jag var nog mest nervös över att fylla ampullen med insulin, vet inte varför – men det kändes som att det skulle vara svårt. Men icke, klart att det lär vara mycket pill med att få bort luftbubblor från gång till gång, men annars var det ingen fara. Efter det så fick jag sätta ampullen i pumpen och därefter förbereda den (kan gå igenom det mer en annan gång) inför att kopplas ihop med mig. Sen var det klart. Eller, det finns en massa avancerade funktioner i pumpen, men de ska vi prata mer om nästa gång vi ses. Det hade blivit alldeles för mycket information annars.

Såå…hur känns det nu då? Jag skulle nog inte kunna vara mer nöjd! Hade runt 10 i blodsocker strax innan samt en stund efter mötet, sen skuttade blodsockret upp till 12 efter att jag ätit en korv med bröd innan hemfärd. Men efter det har blodsockret legat mellan 4 och 6 hela tiden. Det lär ju ta ett tag innan man kan ställa in helt rätt basal och innan man lär sig hur mycket mindre insulin man behöver till måltider m.m., men sen jäklar. Älskar funktionen som visar hur mycket insulin jag har kvar i kroppen, vilket är något som innan har gett mig sjukt mycket ångest i olika situationer. Ibland när man inte vet om man kan göra vissa saker eftersom att man inte har en aning om blodsockret kommer att sjunka eller inte. Tidigare kunde jag avstyra en känning enbart genom att kolla blodsockret och sen se hur mycket insulin som fanns kvar i kroppen, därefter kunde jag knappa lite på pumpen och äta en dextrosol och nu ligger blodsockret närmare 5 igen.

Nu är jag mest spänd inför natten. Hur ska jag sova? Kommer jag att störa mig på pumpen? Kommer jag att rycka ur nålen? Och sen måste jag dessutom ställa klockan två gånger inatt för att kolla blodsockret. Men, det är en struntsak. Jag är så sjukt jävla nöjd hittills och det ska bli spännande att se hur det kommer att se ut om några dagar/veckor! 😀

IMG_20140922_152259

Och så lite nackspärr på det

Fyra dagar kvar. På måndag ska vi ju “koppla in” min pump, kan inte riktigt förstå hur snabbt tiden har gått? Minns när jag fick hem pumpen och var irriterad över att det var en hel månad kvar innan jag fick börja använda den. Nu är det så nära och jag vet inte riktigt om jag ska vara nervös eller inte? Det känns som att det kommer bli en så himla stor förändring av mitt liv, inte bara gällande insulintillförsel, utan så många aspekter i mitt liv kommer att förändras.

Jag har dessutom hittat en sak till som jag vill ha! Jag har tidigare nämnt att jag skulle vilja ha en CGM, men nu skulle jag istället vilja ha en FGM! Jag har anmält intresse att testa den här blodsockermätaren och det skulle verkligen vara guld värt om jag fick göra det. Man applicerar alltså en liten sensor på armen och sen kan man scanna av den här lilla pluppen och få det aktuella värdet – hur jävla häftigt är inte det då? Man kan även se blodsockerkurvor och man kan scanna genom kläder. Tänk vilken koll man skulle kunna ha på blodsockret med hjälp av den här?

Annars händer det inte mycket ikväll, är nämligen hemma igen. Det ringde ju någon gubbe och ville se min lägenhet i måndags, men jag har ju varit bortrest så han får snällt vänta till imorgon. Till råga på allt så ringer hyresvärden och säger “ja, det är ju flera killar och tjejer som har varit intresserade av din lägenhet, men ni verkar inte ha kunnat komma överens om visningstid?”. Alltså…va!?! Det är TVÅ stycken totalt som har ringt (båda minst sagt medelålders), kvinnan som skulle ha ringt upp igen och sedan kommit på besök förra tisdagen hörde inte ens av sig igen – hur seriös är man då? Och sen hörde jag inget mer förrän en vecka senare och då var jag ju redan bortrest. Hör av er i tid eller skicka seriösa människor så fungerar det kanske bättre…

Jag fick dessutom nackspärr under natten till i söndags. Har ju haft problem med muskelknutor en längre tid och förra veckan jobbade jag dessutom 7 dagar i rad, vilket bidrog till nackspärren. Men jag gick och jobbade ändå och klarade mig faktiskt genom hela passet. Jag har fortfarande ont, men nu är det “bara” den vanliga smärtan som tur är. Har ju varit ledig och kunnat vila kroppen lite. Imorgon börjar däremot min sista jobbhelg och sen är det pumpstartsdags och endast en vecka kvar här i Mullsjö. Galet!

2014-09-18 14.31.56

Lämnade min kamera i Gislaved nu för att slippa släpa på så mycket fram och tillbaka, har dock börjat använda mobilkameran lite mer till vardags. Fortfarande svårt att fota bland människor!