Archive for Vardag

Älskade bästis

Det går inte en dag utan att jag saknar honom. Mitt hjärta har brustit och jag känner mig så jävla tom. Han har funnits vid min sida i nio år, oavsett var vi har flyttat eller vad vi har gjort så har han stått där jämte mig och tittat på mig med sina vackra bruna ögon. Tack för allt älskade Joppe – du kommer alltid att äga en stor del av mitt hjärta. ?

Jorden snurrar som förut…

…varför oroa sig för morgondagen?

 

Imorgon har jag varit hemma i fem veckor. Fem jävla veckor. En del skulle himla med ögonen och utbrista “Så länge hade jag ALDRIG klarat av att vara hemma!“. Ska jag vara helt ärlig så känns det knappt som en vecka. Jag har samma panik i kroppen som innan jag blev sjukskriven. Jag stressar varje dag och tänker “Jag MÅSTE hinna…” och så räknar jag upp sjuttioelvatusen saker i huvudet innan jag sätter mig ner och inser att jag får vara glad om jag ens påbörjar något av det jag räknat upp.

Första veckan jag var hemma så grät jag konstant. Jag grät för att allt var för mycket, för att jag gjorde för lite, för att jag…ja, för allt. Jag låg mest på sängen och stirrade in i väggen. Sen fick jag äntligen hjälp av läkare/kurator/sjuksköterskor och då kom en utmattning som till och med var större än den jag levt med hittills. Luften gick ur mig. Pang. Bom. Psssst.

Veckorna har gått, men helt jävla allvarligt så är det inte mycket som har förändrats, mer än att jag inte gråter konstant. Vid ena besöket hos kuratorn fick jag göra ett slags test som skulle uppskatta hur många poäng jag har/hade på en viss skala. Hade man 17 eller mer så fanns en stor risk för utmattning. Jag landade på stadiga 40 poäng. Men så började jag i och med det förstå hur jävla illa jag har behandlat min kropp och min hjärna. Hur jag totalt ignorerat alla tjutande varningssignaler i långt över ett års tid.

Så varför lyssnade jag nu? För att jag inte hade något val. De sista veckorna innan sjukskrivningen gick jag runt med konstant hjärtklappning, ont i bröstet, hemsk yrsel, synrubbningar, huvudvärk, minnesproblem, irritation/ilska, konstant trötthet m.m. I efterhand har jag läst lite om utmattningssyndrom och överallt räknar de upp en massa symtom. Jag inser nu att jag har/har haft nästan ALLA dessa symtom.

Man tänker nog rätt ofta att det faktiskt inte kan vara SÅ ILLA som många berättar om, när det gäller utmattning. Men det ÄR så illa. Och lite värre. Jag är även extremt ljuskänslig (och ljudkänslig till en viss del), vilket är det mest jobbiga. Jag får lätt migränliknande huvudvärk så fort det är lite för ljust, vissa dagar kan jag inte vara ute mer än 10 minuter för då snurrar hela världen. Jag kan inte längre handla utan att få extrem ångest och väldigt ofta får jag panikångestattacker just för att det blir för mycket. Jag får hjärtklappning och ångest bara jag ska in till Gislaved.

Jag är sjukt osocial. Inte med flit, utan för att jag inte orkar prata med eller träffa någon. Nu i helgen var vi på hundutställning, något som jag tycker är roligt. Men i lördags satt jag mest i bilen och försökte att lugna kroppen. När det var dags att åka hem så hade jag fysiskt ont i överkroppen på grund av all ångest under dagen och det är först idag, tisdag, som jag orkat göra något som helst vettigt (handla).

Så ja, utmattningssyndrom är vad som gäller. Sjukskrivning en månad till för tillfället och anledningen till varför jag inte är så social längre och varför jag är lite frånvarande på sociala medier och i samtal.

 

Rubriken: från Uno Svenningssons “Terese”

Making progress

“Alla kan springa, så det så!”

Ja, jo, det stämmer nog – men inte fan går det snabbt alltså. Jag kämpar på och ärligt talat känns det som att jag fortfarande inte har sprungit ur ruta ett. Samtidigt känner jag att konditionen HAR blivit bättre, men det som fuckar upp för mig är benen! Jag får så inihelvetesjävla ont i vaderna/smalbenen. Vissa gånger blir det värre ju mer jag försöker, andra gånger lättar det efter ett tag även om det fortsätter att göra ont. Jag vet att det inte är benhinnorna/överansträngning (skratta inte, även om jag inte springer flera mil om dagen så KAN man faktiskt få ont 😉 ). Jag har alltid haft problem med att jag lätt får kramp, det hade jag även när jag red som yngre. Jag funderar på vätske”brist” i kombination med för dålig stretchning? Sen misstänker jag också att de nya skorna fortfarande är för stela (är känslig för sånt också enligt mina ben).

img_20161130_151805Idag fick jag sällskap av mammas Puzzel

But hey, på det stora hela går det bra och bäst av allt är hur jävla kul det är! Tro det eller ej, men jag ser fram emot varje pass även om jag svär tyst för mig själv när det väl är dags. Passen är inte så långa och sträckan är väl desto kortare, men någonstans måste man ju börja eller hur?

Nya mål

Okej, så jag har insett att mitt liv rullar framåt som mest när jag sätter upp några mål att nå och tänker det hela som projekt. Mina projekt brukar gå ganska smärtfritt och jag ser mig själv som en ganska envis person. Senast var det ju projekt “körkort” som fixades och ett ständigt pågående projekt är ju Simons träning (som går riktigt bra faktiskt). Det halvdana projektet “Livet” går ju sisådär. Jag inser att jag behöver konkreta mål även där. I och med att jag fick Libren så har en gnutta motivation återkommit och jag spånar kring hur jag ska lägga upp projekt “Bättre Hba1c”. Sen kommer vi till inläggets egentliga innehåll, nämligen projekt “Hälsa”.

Ett ganska brett tema kan tyckas, men givetvis har jag konkreta mål även här. Alla mina nuvarande mål går lite hand i hand med varandra. För att uppnå det ena så gäller det att ligga lika gällande det andra målet. Jag har funderat på ett lämpligt mål, och det jag vill ha ut av det hela är ett generellt bättre välmående, mer ork, motivation och kondition/hälsa. Jag har under det gångna året försökt mig på att komma igång med träning, men det stannar upp hela tiden. Så för ungefär tre veckor sedan så anmälde jag mig till ett lopp. (Projekt “Loppet”) Till saken hör väl att jag har skitkass kondition och är väl ungefär lika rörlig som ett kylskåp – så det ska onekligen bli spännande att se om jag tar mig i mål eller avlider nånstans innan start liksom.

Jag har ganska lång tid på mig att förbereda mig inför det hela och jag har hjälp utav världens bästa kollega som tipsar, stöttar och är typ tusen gånger mer pepp på det här än vad jag är. 😉 Om det finns något jag hatar så är det att misslyckas/backa ur så därför är det väl inte mer än rätt att jag berättar för hela världen vad jag hade tänkt göra? Så, i och med att jag går ut med det här offentligt så kan vi väl säga att startskottet för projekt “Loppet” går nu. Dags för tjockisen att börja springa! 😉

img_20161107_140659

Nu blir det nog bättre

Nu jävlar har det hänt grejer ska ni veta!

I långt över två år har jag velat ha, eller åtminstone testa, en CGM (Kontinuerlig blodsockermätare, vars sensor man sätter på kroppen). När jag fick min insulinpump för ganska så exakt två år sedan bad jag även då om att få testa en CGM till. Min läkare i Jönköping sa att hen kan skriva upp mig på väntelistan (en kölista till att få testa CGM i två veckor), men att jag skulle få vänta lite längre om “någon mer akut” skulle behöva hamna på listan. Helt okej för mig – men jag väntar liksom fortfarande på att höra något om den där listan.

I samma veva bad jag också om att få testa en FGM (Flash glucose monitoring, liknande CGM fast lite annan funktion). Min läkare menade då på att det inte var något hen var speciellt insatt i och att både FGM samt CGM var menat för korta perioder då man ville “finjustera” blodsockerkurvan. Tiden gick och det var dags för mitt senaste och även sista möte med denna diabetesläkare. Detta är en läkare som jag haft stor respekt för och som jag ändå känt ett förtroende till. Men i våras mådde jag inte bra. Med facit i hand så var jag nog på väg in i väggen, men tänkte “att jag tar mig igenom det här också“. Vid mitt läkarbesök pratade vi om det vanliga, min läkare påpekade att mitt Hba1c blivit sämre och jag förklarade varför; ingen motivation till något alls, alltid trött, lipade konstant pga jobb, ständig hjärtklappning samt ont i bröstet, suddig syn, tunnelseende, inget tålamod och obefintligt minne/koncentration. Jag påpekade att jag inte ens längre hade ork/lust att gå på promenader med mina hundar och att motivationen till att ens bry mig om min diabetes var obefintlig. Vet ni vad min läkare avslutar med att säga innan jag ska gå? “Ja, jag hoppas att du orkar ta tag i ditt liv snart!

Vilken jävla smäll på käften det var? Varje dag var (och är) en kamp att orka leva normalt, att klara av att ta sig till jobbet och att bry sig om hälsan. Den där meningen var ju liksom en bekräftelse på att jag var “lat” som sket i allt. Senare under våren fick jag ta ut en del av mina semesterdagar och därmed vara hemma en vecka för att inte bryta ihop helt. Sen verkar en del tro att allt “är bra igen“, men den där veckan såg bara till att hålla mitt huvud strax ovanför vattenytan – jag mår fan inte bra ännu.

I vilket fall som helst så försvann min motivation till att sköta min diabetes om möjligt ännu mer efter den där kommentaren och för typ en månad sedan skulle jag ta blodprover för att få reda på mitt Hba1c via brevsvar. Och värdet låg på katastrofala 75. (Det låg på 53 strax efter att jag fick min pump) Min läkare skickade ett meddelande i brevsvaret där hen uppmanade mig till att kontakta dem för att justera/se över hur jag sköter min diabetes. Jag känner dock noll förtroende för läkaren just nu och bad om att få byta till Värnamo sjukhus istället. Vilket jag nu har gjort.

Jag hade mitt första besök i tisdags och ungefär 15 minuter in i samtalet med min nya läkare så konstaterade hen att jag säkert skulle kunna få en FGM (Freestyle Libre) inom en snar framtid (jag mailade förresten min sköterska i Jönköping i våras och frågade om en Libre igen – men uppfyller enligt dem “inte kriterierna för att få en Libre och jag skulle inte heller sträva efter att uppfylla dessa kriterier”.) Min läkare skulle sedan gå ett snabbt ärende och kom sedan tillbaka efter en stund och meddelade att jag skulle få en Libre redan samma dag! Min nya läkare lyssnade dessutom på mig när jag berättade om hur jag mått och fortfarande mår och hade konkreta exempel på hur vi ska gå vidare om jag känner att det inte blir bättre.

Så ja, här sitter jag nu, med en sensor på armen och är så förbannat jävla lycklig. Jag har hunnit ha min Libre i knappt två dagar och älskar den redan sjukt mycket. Och förhoppningsvis kan den, tillsammans med pumpen, få mitt Hba1c att bli bättre igen.

Mission accomplished

Insåg ännu en gång att jag inte skrivit här på ett tag, anledningen till det har varit ett utav mina projekt. Ett projekt som numer är avslutat – avklarat. Jag har fixat mitt körkort!

Under förra våren, i samband med att jag började på mitt nuvarande jobb, så bestämde jag mig för att fixa mitt körkort. Givetvis har jag alltid önskat att jag haft körkortet, men ekonomin har inte riktigt varit god nog. Anyhoo, jag funderade först på att ta det under sommaren, men beslutade istället för att jag skulle sätta igång i augusti när jag fått ihop lite mer pengar. Jag hade en ganska ambitiös tidsplan och jag VISSTE att körkortet skulle vara mitt redan innan vintern nalkades…yeah right. Den planen sprack direkt när jag skulle ha mitt jäkla körkortstillstånd. Jag skickade in ansökan 4 augusti och efter många om och jävligt många men, så fick jag mitt körkortstillstånd…I NOVEMBER!

Jag var redan inskriven hos körskolan, hade betalat mitt första paket och gått Riskettan sedan augusti/september, så när tillståndet väl damp ner i brevlådan så började jag att övningsköra. Jag har inte haft någon att köra privat med, så jag har alltså endast kört med körskolan. Jag har haft världens bästa körskolelärare som har haft både humor och tålamod under den här resan – är hen innerligt tacksam.

Det är inte så många som ens vetat om att jag hållt på med körkortet, mest för att minska pressen på mig själv. Jag har ju som sagt ganska höga krav på mig själv… Jag gjorde halkbanan i början av februari och hade då redan tider till uppskrivning samt uppkörning inbokade.

Under en längre tid har det varit ganska tufft på jobbet (både fysiskt och psykiskt tungt) och det har även varit en del privata spöken som bråkat med mig. Jag har mått skit och inte haft ork till något, knappt mina hundar ens. Men körkortsmålet har varit tydligt och jag har hela tiden vetat att jag måste fortsätta, för om jag tagit en paus så hade jag nog inte fixat det i slutändan. Så jag har gasat på. Sista mars skrev jag teorin och var bergsäker på att misslyckas, men jag fick 60 poäng av 65. Är såklart nöjd över att jag fixade det, men de där sista fem poängen svider ganska rejält kan jag lova. Hade sedan tid för uppkörning den 5 april – och den misslyckades jag med. Jag var så SJUKT nervös att jag blev helt blank i skallen. Där och då var det fruktansvärt hemskt att misslyckas, men jag vet att jag gjorde fel och förtjänade därför inget körkort. Andra tiden fick jag 20 april. Det mesta som kunde krångla innan uppkörningen gjorde just det och ganska direkt gjorde jag några missar, men sen funkade det riktigt bra och jag blev alltså godkänd.

Just nu är jag så sjukt jävla nöjd med mig själv. Det har varit dyrt och det har varit svårt att hålla ihop allt utan att krascha totalt det sista, men nu är det över och jag hoppas att körkortet kan bidra till mindre stress och mer glädje nu.

 

IMG_20160427_230855

Halva veckan kvar

Så idag är det onsdag och halva veckan har gått. Jag har tre arbetspass kvar innan nästa lediga dag. Har förstås varit ledig idag också, men förmiddagen gick till ett av mina projekt och sen var jag och handlade med mor och mormor. Utöver det har jag mest tagit det lugnt, vilket jag har behövt efter gårdagens arbetspass. Det rådde lite brist på personal så att säga, men jag och kollegan fixade det till slut. 😉 Fick dessutom lite positiva “nyheter” av ena chefen när jag frågade om hur det såg ut med sommarvikariat. 😀

Imorgon ska hundarna få varsin tur och efter det så blir det lite “projektande” innan jag har en kvällstur på jobbet.

Lite om ditt och datt

Okej, så jag har tre stora projekt på gång. Ett som ska avslutas så snart som möjligt. Ett som jag just påbörjat och som sakta men säkert ska bli något ganska permanent. Och sen har jag ännu ett projekt som snart ska påbörjas. Ni kommer att få er förklaring så småningom.

Jag har bestämt mig för att 2016 kommer att bli ett bra år. Det “stora” orosmomentet gäller väl egentligen jobbet. Jag har ju ett vikariat fram till sista maj och helst hade jag velat påbörja en utbildning – men jag har ingen aning om hur sjutton det ska gå till. Komvux kan definitivt inte hjälpa mig och än så länge har arbetsförmedlingen inte svarat (och enligt en del jag pratat med så är det tydligen ganska kinkigt att få hjälp genom dom också). Alltså står jag här, omtyckt på jobbet där jag trivs och gör bra ifrån mig – men utan möjlighet till fast anställning på grund av att jag inte kan få hjälp med utbildning. Och sen klagar kommunen på att det inte finns tillräckligt med personal?

Allt har ju dock en förmåga att lösa sig, så det gör väl också det till slut. Men jag vill så gärna vara kvar där jag är idag och trots att det är lång tid kvar till maj så börjar det att bildas små orosmoln. Vi får helt enkelt se!

Sedan har jag klurat på hur jag ska göra med Omega, eller snarare; VAD jag ska göra med henne. Tanken är ju att starta i lydnad/bruks/IPO av något slag, men jag behöver hitta något som motiverar henne mer innan jag kör igång ett sådant projekt. Däremot så har hon spårat ofantligt bra det lilla jag faktiskt har testat henne och spår är också något som lockar. Får väl fortsätta att klura på den delen.

Och från det ena till det andra; Jag måste sätta igång och planera köksträdgården! I år ska den bli större, finare och mer lönsam. Jag vill knåpa ihop ett slags växthus (något löjligt simpelt hemmabygge) och sen måste jag se över vad som ska planteras också. Förra året rann mycket ut i sanden på grund av vädret och brist på ork, men i år är tanken att vi ska bli självförsörjande under sommaren och in på hösten – åtminstone när det kommer till vissa grödor. Ska uppdatera mer om det också hade jag tänkt, både vad gäller planering och det praktiska. Kanske ska skriva om en del kommande “byggprojekt” här hemma också? Jag byggde ju faktiskt ihop mitt skrivbord själv och fler projekt är planerade. 😉

IMG_20151011_195206 Reglarna sitter på plats. Olika höjd pga hyllan jag först tänkt sätta dit.

IMG_20151012_000144Den smalare samt kortare delen av stommen är på plats. Är tänkt att fungera som avlastningsdel.

IMG_20151014_154819“Bordsskivan” är på plats. Återvunnet trä.

IMG_20151014_162610En del av prylarna på plats. Stommen ska också behandlas är det tänkt,
men det får bli när det är varmare.
Sen ska jag fixa någon slags sladdförvaring m.m.

Försenad årsresumé

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Jisses. Om jag jämför med förra året så har jag väl egentligen inte gjort eller åstadkommit något känns det som. 😉 Vad har jag egentligen gjort det här året? Jag fixade mitt jobb, inte så stort kanske, men jag är nöjd över att jag presterat såpass bra att de vill ha kvar mig. Och jag har påbörjat ett ganska stort projekt som ni får reda på snart (hoppas jag). Jag har påbörjat en köksträdgård. Och just ja, jag har klippt mig själv (med lyckat resultat) för första gången och bäst av allt är att jag byggt ett eget skrivbord!

Har du några nyårslöften?
“Jag kör inte på några direkta löften, men jag har en hel lista med mål som jag vill uppnå. En del punkter gäller hälsan, en del gäller jobb, en del inkluderar hundarna och sen är det en del allmänna mål.” Ganska så lika det här året…

Bästa köpet?
Min skrivare, surfplatta och en del andra investeringar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Jajjemen!

Vilka länder besökte du?
Inga alls. Får nog bli ändring på det framöver.

Vad var sämst?
Fortfarande all saknad jag känner. Varje liten grej jag vill dela med mig av, men inte kan. Att jag var tvungen att ta farväl av ännu en människa.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
“Både och. Jag var mer ledsen på grund av just saknad. Men samtidigt jobbar jag på att se saker mer positivt och ta tillvara på det jag har. Hösten har varit jobbig, men jag jobbar på det.” Ännu en gång svarar jag samma som förra året. I år kan jag lägga till att jag varit lite gladare tack vare alla fina kollegor som jag fått!

Favoritprogram på TV?
Sons of Anarchy är ju fortfarande favoriten, tillsammans med “House” så klart. 😉

Bästa minnet från 2015?
Har en hel rad fina minnen…

Vad ser du mest fram emot med år 2016?
Jaha, ja det är väl att slutföra mitt lilla projekt, att jobba med blodsockret, genomföra mina hundprojekt och åter igen; jobba med fotograferingen.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Grubblat – skjutit på saker.

Bästa boken du läste i år?
Jag har lyssnat på en del ljudböcker faktiskt, vilket är en klar förbättring mot föregående år. Den senaste tiden har läsandet legat på is, men jag har en plan gällande det också!

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att jag lyckas connecta med många hyresgäster så bra som jag gjort. Att jag försöker att sprida skratt och glädje omkring mig. Att jag har så lätt att anpassa mig. Samt att jag gjort ett bra jobb helt enkelt.

Största framgång på det privata planet?
Året har varit ganska tufft psykiskt – så mest lyckat är väl ändå att jag står på benen fortfarande typ. Och åter igen; det påbörjade projektet.

Största misstaget?
Jag vet faktiskt inte…

Vad spenderade du mest pengar på?
Prylar och hundarna.

Något du önskade dig och fick?
Skrivare, surfplatta…yada yada

Något du önskade dig och inte fick?
“Alltså, skulle man skriva allt man önskat sig under ett år och som man inte fått, så tar det ju aldrig slut? Vissa saker kan man säkert få nästa år, eller året efter det eller så är det inte meningen att det ska bli av. Man får ta dagen som den kommer liksom.”

Mest stolt över?
Att jag fortfarande orkar!

Återuppståndelse

Det går en dag. Sedan går det en dag till. Och en till. Plötsligt har en månad gått och ytterligare en… Det var ungefär där jag gav upp och insåg att fan, just där och då fick jag inte till någon direkt frekvent uppdatering av bloggen. Jag la ner hela projektet och tänkte att det nya året även skulle innehålla en del livstecken från damen på den här sidan utav skärmen. Och så får det bli!

Det är tänkt att en slags sammanfattning av året ska dyka upp här inom kort och även en del nyårsmål. För jag kör mer på just “nyårsmål” istället för “nyårslöften”. Jag ser det som att man inte ska lova en massa saker som man kanske inte kan hålla just det året man lovar dom. Vissa saker tar tid. Sätter man istället upp mål så har man något att jobba emot. Man ska inte känna sig tvingad till att hålla “löften” – det ska inte innefatta något tvång alls. Man ska bli motiverad till förändring, vilket också ger en hållbar livssituation. Eller, det är vad jag tror åtminstone. 😉

Ett inlägg kommer som sagt inom kort. Imorgon ska jag iväg och hälsa på vänner med både mor och mormor så nu ska jag bädda ner mig med två håriga fotvärmare och glana på ett avsnitt av “House” – för så jävla party är jag! 😉

nyttår