cropped-cropped-13jul002color.jpg

Jo fan, det rullar på!

  • Så, den 18 september började jag att jobba igen. Eller man kanske kallar det för “arbetsträna”? I vilket fall som helst var det dags att befinna sig på jobbet ungefär 2 timmar/per pass. Lätt som en plätt kan tyckas, men förvånansvärt svårt ändå. Jag är glad över jobbet, för jag trivs fantastiskt bra på nya enheten och jag har sjukt bra kollegor och chefer. Att börja jobba bidrar med rutiner och struktur till vardagen – men likt förbannat är det något som skaver.
  • All ångest är tillbaka, likaså yrseln och hjärtklappning.
  • Har en läkare som så trevligt tyckte att jag “måste upp till 50% så snabbt som möjligt”, vilket ledde till panikångestattack och en fråga från mig gällande min medicinering. Men den skulle vi avvakta med…
  • Min mormor är dålig och det finns inget jag kan göra åt det.
  • Jag saknar Joppe så jävla mycket.
  • Nämnde jag hur mycket ångest jag har och hur den snart kväver mig?
  • Min kurator skulle skicka en remiss till en psykolog den 21 september, men den 9 oktober säger hon “Jaha, men då gör jag så att jag skickar en remiss idag då!?”.
  • Jag borde byta läkare, men jag orkar inte.
  • Det blir förhoppningsvis ljusare snart…
cropped-cropped-13jul002color.jpg

I made it!

Om man bortser från all skit runtomkring och mitt mående rent generellt, så har den här veckan varit ganska bra hittills. I och med att jag fick fast anställning på jobbet så tillkom även kravet på utbildning i kontraktet, vilket inte gör mig något då jag faktiskt vill utbilda mig. Men jag har ju redan sen jag började som vikarie försökt att hitta en utbildning – vilket har varit omöjligt. Studievägledaren och jag hade mailkontakt för ganska länge sedan och då fick jag reda på att “jag enligt lag inte kunde få någon hjälp då personer utan fullständigt gymnasiebetyg gick före”. Jag hade ett par förslag, men inget fungerade. Så jag vände mig till arbetsförmedlingen, men de kunde inte hjälpa mig om jag inte var helt arbetslös. Jahopp. Nu när jag fick min fasta tjänst bokade jag ett möte hos ovan nämnda studievägledare och efter tio minuter så verkar allt ha ordnat sig, tydligen har de ett tätt samarbete med bland annat Värnamo så jag ska prata med studievägledaren där om det finns plats på utbildningen och i sådana fall så “hjälper de mig ju givetvis i och med att jag har en fast tjänst”. Hmm…

Jag är sjukt glad över detta och hoppas på att allt ordnar sig samt att jag själv orkar med det hela. Och igår gjorde jag något stort för att vara mig, åtminstone nu det senaste. Jag hade bokat tid för klippning i Värnamo (eftersom att vi åker och hälsar på mormor i Värnamo) och det betydde att jag skulle behöva köra IN I Värnamo HELT SJÄLV! Gissa vem som var panikslagen? Jag hade fan GPS:en på de där korta 2 kilometrarna till frisören från sjukhuset och det kändes som att jag skulle få en blackout när som helst (har fått en innan när jag körde bil – ej att rekommendera). Men jag fixade det och körde inte ihjäl någon, däremot KANSKE jag råkade köra in på parkeringen från helt fel och förbjudna håll. Men va fan liksom? 😉

Fixade även att sitta en hel timma hos frisören utan att få en ångestattack och det är ett stort framsteg – så jag är fruktansvärt nöjd med mig själv och håret så klart. Det blev en ganska kort frisyr för att vara jag och jag tror inte att jag passar speciellt bra i den. Men jag gillar den och då får det vara så! Och det är jävligt skönt att vara utan det där långa jäkliga håret som fastnade överallt, var allmänt i vägen och som tovade ihop sig så fort man la ifrån sig borsten.

Sammanfattning: en väldigt bra vecka so far, hoppas att den fortsätter i samma anda.

cropped-cropped-13jul002color.jpg

5 månader senare…

Hej och välkomna in till bloggvärldens mest flitiga skribent…not. Ni vet, man tänker gång på gång att man ska uppdatera och hur skönt det vore att skriva av sig lite. Men sen händer plötsligt…livet?

Jag har sagt det innan, men min plan var ju att stanna hemma i två, kanske tre, veckor och sedan ta världen med storm igen. Men jag sitter liksom fast, jag står på nästan samma ställe och stampar fem månader senare. Klart att jag kan se en förbättring på vissa fronter, men så har det hänt lite grejer inom familjen som rör upp allt igen och på sätt och vis känns det som jag tagit flera steg tillbaka på väldigt kort tid.

Vissa dagar tänker jag inte så mycket på min ångest, jag har blivit så van nu att det enda som gör mig uppmärksam på hur jag faktiskt mår, är den träningsvärksliknande smärta som uppkommer mot kvällen. Den där knepiga, inre smärtan som påvisar att jag varit så spänd under hela dagen att det känns som man genomgått en pass på gymmet. Det trycker, spänner, värker och river inombords även om jag försöker att “andas på rätt sätt” och tänka på annat eller bara lägga mig ner utan att göra någonting alls.

Jag vill så gärna ha tillbaka mitt liv. Jag vill jobba, jag vill träna mina hundar och jag vill ha ork till något annat än att bara existera. Är det för mycket begärt? Jag vill kunna köra bil till nya ställen utan att få panikångestattacker, jag vill inte börja gråta hejdlöst för att ljudet av gnällande hundvalpar blir för mycket, jag vill kunna handla i lugn och ro utan att få yrsel och ångest bara av att stanna utanför affären. Jag vill ha en jävla vardag där jag inte behöver vila en till två dagar efter minsta lilla sak jag gör.

Mitt absolut lyckligaste minne av sommaren 2017 är när jag fick hämta ut mina sömntabletter och sova hyfsat för första gången på jag vet inte hur länge. Det är fan tragiskt. Men jag försöker så gott jag kan och jag hoppas att jag är på banan snart igen. Jag har fått en fast anställning på jobbet, så det gör ju att jag slipper ett stort orosmoment. Och sen har mitt Hba1c blivit ganska mycket lägre och ligger nu på 65. Och givetvis är jag sjukt glad över både jobb och Hba1c, men jag har svårt att visa det eller känna något överhuvudtaget just nu.

Anyhoo, ska försöka lufta huvudet här lite oftare – då kanske det blir lite mindre surrande i min knasiga (och trasiga) hjärna.

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Älskade bästis

Det går inte en dag utan att jag saknar honom. Mitt hjärta har brustit och jag känner mig så jävla tom. Han har funnits vid min sida i nio år, oavsett var vi har flyttat eller vad vi har gjort så har han stått där jämte mig och tittat på mig med sina vackra bruna ögon. Tack för allt älskade Joppe – du kommer alltid att äga en stor del av mitt hjärta. ?

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Jorden snurrar som förut…

…varför oroa sig för morgondagen?

 

Imorgon har jag varit hemma i fem veckor. Fem jävla veckor. En del skulle himla med ögonen och utbrista “Så länge hade jag ALDRIG klarat av att vara hemma!“. Ska jag vara helt ärlig så känns det knappt som en vecka. Jag har samma panik i kroppen som innan jag blev sjukskriven. Jag stressar varje dag och tänker “Jag MÅSTE hinna…” och så räknar jag upp sjuttioelvatusen saker i huvudet innan jag sätter mig ner och inser att jag får vara glad om jag ens påbörjar något av det jag räknat upp.

Första veckan jag var hemma så grät jag konstant. Jag grät för att allt var för mycket, för att jag gjorde för lite, för att jag…ja, för allt. Jag låg mest på sängen och stirrade in i väggen. Sen fick jag äntligen hjälp av läkare/kurator/sjuksköterskor och då kom en utmattning som till och med var större än den jag levt med hittills. Luften gick ur mig. Pang. Bom. Psssst.

Veckorna har gått, men helt jävla allvarligt så är det inte mycket som har förändrats, mer än att jag inte gråter konstant. Vid ena besöket hos kuratorn fick jag göra ett slags test som skulle uppskatta hur många poäng jag har/hade på en viss skala. Hade man 17 eller mer så fanns en stor risk för utmattning. Jag landade på stadiga 40 poäng. Men så började jag i och med det förstå hur jävla illa jag har behandlat min kropp och min hjärna. Hur jag totalt ignorerat alla tjutande varningssignaler i långt över ett års tid.

Så varför lyssnade jag nu? För att jag inte hade något val. De sista veckorna innan sjukskrivningen gick jag runt med konstant hjärtklappning, ont i bröstet, hemsk yrsel, synrubbningar, huvudvärk, minnesproblem, irritation/ilska, konstant trötthet m.m. I efterhand har jag läst lite om utmattningssyndrom och överallt räknar de upp en massa symtom. Jag inser nu att jag har/har haft nästan ALLA dessa symtom.

Man tänker nog rätt ofta att det faktiskt inte kan vara SÅ ILLA som många berättar om, när det gäller utmattning. Men det ÄR så illa. Och lite värre. Jag är även extremt ljuskänslig (och ljudkänslig till en viss del), vilket är det mest jobbiga. Jag får lätt migränliknande huvudvärk så fort det är lite för ljust, vissa dagar kan jag inte vara ute mer än 10 minuter för då snurrar hela världen. Jag kan inte längre handla utan att få extrem ångest och väldigt ofta får jag panikångestattacker just för att det blir för mycket. Jag får hjärtklappning och ångest bara jag ska in till Gislaved.

Jag är sjukt osocial. Inte med flit, utan för att jag inte orkar prata med eller träffa någon. Nu i helgen var vi på hundutställning, något som jag tycker är roligt. Men i lördags satt jag mest i bilen och försökte att lugna kroppen. När det var dags att åka hem så hade jag fysiskt ont i överkroppen på grund av all ångest under dagen och det är först idag, tisdag, som jag orkat göra något som helst vettigt (handla).

Så ja, utmattningssyndrom är vad som gäller. Sjukskrivning en månad till för tillfället och anledningen till varför jag inte är så social längre och varför jag är lite frånvarande på sociala medier och i samtal.

 

Rubriken: från Uno Svenningssons “Terese”

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Making progress

“Alla kan springa, så det så!”

Ja, jo, det stämmer nog – men inte fan går det snabbt alltså. Jag kämpar på och ärligt talat känns det som att jag fortfarande inte har sprungit ur ruta ett. Samtidigt känner jag att konditionen HAR blivit bättre, men det som fuckar upp för mig är benen! Jag får så inihelvetesjävla ont i vaderna/smalbenen. Vissa gånger blir det värre ju mer jag försöker, andra gånger lättar det efter ett tag även om det fortsätter att göra ont. Jag vet att det inte är benhinnorna/överansträngning (skratta inte, även om jag inte springer flera mil om dagen så KAN man faktiskt få ont 😉 ). Jag har alltid haft problem med att jag lätt får kramp, det hade jag även när jag red som yngre. Jag funderar på vätske”brist” i kombination med för dålig stretchning? Sen misstänker jag också att de nya skorna fortfarande är för stela (är känslig för sånt också enligt mina ben).

img_20161130_151805Idag fick jag sällskap av mammas Puzzel

But hey, på det stora hela går det bra och bäst av allt är hur jävla kul det är! Tro det eller ej, men jag ser fram emot varje pass även om jag svär tyst för mig själv när det väl är dags. Passen är inte så långa och sträckan är väl desto kortare, men någonstans måste man ju börja eller hur?

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Nya mål

Okej, så jag har insett att mitt liv rullar framåt som mest när jag sätter upp några mål att nå och tänker det hela som projekt. Mina projekt brukar gå ganska smärtfritt och jag ser mig själv som en ganska envis person. Senast var det ju projekt “körkort” som fixades och ett ständigt pågående projekt är ju Simons träning (som går riktigt bra faktiskt). Det halvdana projektet “Livet” går ju sisådär. Jag inser att jag behöver konkreta mål även där. I och med att jag fick Libren så har en gnutta motivation återkommit och jag spånar kring hur jag ska lägga upp projekt “Bättre Hba1c”. Sen kommer vi till inläggets egentliga innehåll, nämligen projekt “Hälsa”.

Ett ganska brett tema kan tyckas, men givetvis har jag konkreta mål även här. Alla mina nuvarande mål går lite hand i hand med varandra. För att uppnå det ena så gäller det att ligga lika gällande det andra målet. Jag har funderat på ett lämpligt mål, och det jag vill ha ut av det hela är ett generellt bättre välmående, mer ork, motivation och kondition/hälsa. Jag har under det gångna året försökt mig på att komma igång med träning, men det stannar upp hela tiden. Så för ungefär tre veckor sedan så anmälde jag mig till ett lopp. (Projekt “Loppet”) Till saken hör väl att jag har skitkass kondition och är väl ungefär lika rörlig som ett kylskåp – så det ska onekligen bli spännande att se om jag tar mig i mål eller avlider nånstans innan start liksom.

Jag har ganska lång tid på mig att förbereda mig inför det hela och jag har hjälp utav världens bästa kollega som tipsar, stöttar och är typ tusen gånger mer pepp på det här än vad jag är. 😉 Om det finns något jag hatar så är det att misslyckas/backa ur så därför är det väl inte mer än rätt att jag berättar för hela världen vad jag hade tänkt göra? Så, i och med att jag går ut med det här offentligt så kan vi väl säga att startskottet för projekt “Loppet” går nu. Dags för tjockisen att börja springa! 😉

img_20161107_140659

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Nu blir det nog bättre

Nu jävlar har det hänt grejer ska ni veta!

I långt över två år har jag velat ha, eller åtminstone testa, en CGM (Kontinuerlig blodsockermätare, vars sensor man sätter på kroppen). När jag fick min insulinpump för ganska så exakt två år sedan bad jag även då om att få testa en CGM till. Min läkare i Jönköping sa att hen kan skriva upp mig på väntelistan (en kölista till att få testa CGM i två veckor), men att jag skulle få vänta lite längre om “någon mer akut” skulle behöva hamna på listan. Helt okej för mig – men jag väntar liksom fortfarande på att höra något om den där listan.

I samma veva bad jag också om att få testa en FGM (Flash glucose monitoring, liknande CGM fast lite annan funktion). Min läkare menade då på att det inte var något hen var speciellt insatt i och att både FGM samt CGM var menat för korta perioder då man ville “finjustera” blodsockerkurvan. Tiden gick och det var dags för mitt senaste och även sista möte med denna diabetesläkare. Detta är en läkare som jag haft stor respekt för och som jag ändå känt ett förtroende till. Men i våras mådde jag inte bra. Med facit i hand så var jag nog på väg in i väggen, men tänkte “att jag tar mig igenom det här också“. Vid mitt läkarbesök pratade vi om det vanliga, min läkare påpekade att mitt Hba1c blivit sämre och jag förklarade varför; ingen motivation till något alls, alltid trött, lipade konstant pga jobb, ständig hjärtklappning samt ont i bröstet, suddig syn, tunnelseende, inget tålamod och obefintligt minne/koncentration. Jag påpekade att jag inte ens längre hade ork/lust att gå på promenader med mina hundar och att motivationen till att ens bry mig om min diabetes var obefintlig. Vet ni vad min läkare avslutar med att säga innan jag ska gå? “Ja, jag hoppas att du orkar ta tag i ditt liv snart!

Vilken jävla smäll på käften det var? Varje dag var (och är) en kamp att orka leva normalt, att klara av att ta sig till jobbet och att bry sig om hälsan. Den där meningen var ju liksom en bekräftelse på att jag var “lat” som sket i allt. Senare under våren fick jag ta ut en del av mina semesterdagar och därmed vara hemma en vecka för att inte bryta ihop helt. Sen verkar en del tro att allt “är bra igen“, men den där veckan såg bara till att hålla mitt huvud strax ovanför vattenytan – jag mår fan inte bra ännu.

I vilket fall som helst så försvann min motivation till att sköta min diabetes om möjligt ännu mer efter den där kommentaren och för typ en månad sedan skulle jag ta blodprover för att få reda på mitt Hba1c via brevsvar. Och värdet låg på katastrofala 75. (Det låg på 53 strax efter att jag fick min pump) Min läkare skickade ett meddelande i brevsvaret där hen uppmanade mig till att kontakta dem för att justera/se över hur jag sköter min diabetes. Jag känner dock noll förtroende för läkaren just nu och bad om att få byta till Värnamo sjukhus istället. Vilket jag nu har gjort.

Jag hade mitt första besök i tisdags och ungefär 15 minuter in i samtalet med min nya läkare så konstaterade hen att jag säkert skulle kunna få en FGM (Freestyle Libre) inom en snar framtid (jag mailade förresten min sköterska i Jönköping i våras och frågade om en Libre igen – men uppfyller enligt dem “inte kriterierna för att få en Libre och jag skulle inte heller sträva efter att uppfylla dessa kriterier”.) Min läkare skulle sedan gå ett snabbt ärende och kom sedan tillbaka efter en stund och meddelade att jag skulle få en Libre redan samma dag! Min nya läkare lyssnade dessutom på mig när jag berättade om hur jag mått och fortfarande mår och hade konkreta exempel på hur vi ska gå vidare om jag känner att det inte blir bättre.

Så ja, här sitter jag nu, med en sensor på armen och är så förbannat jävla lycklig. Jag har hunnit ha min Libre i knappt två dagar och älskar den redan sjukt mycket. Och förhoppningsvis kan den, tillsammans med pumpen, få mitt Hba1c att bli bättre igen.

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Mission accomplished

Insåg ännu en gång att jag inte skrivit här på ett tag, anledningen till det har varit ett utav mina projekt. Ett projekt som numer är avslutat – avklarat. Jag har fixat mitt körkort!

Under förra våren, i samband med att jag började på mitt nuvarande jobb, så bestämde jag mig för att fixa mitt körkort. Givetvis har jag alltid önskat att jag haft körkortet, men ekonomin har inte riktigt varit god nog. Anyhoo, jag funderade först på att ta det under sommaren, men beslutade istället för att jag skulle sätta igång i augusti när jag fått ihop lite mer pengar. Jag hade en ganska ambitiös tidsplan och jag VISSTE att körkortet skulle vara mitt redan innan vintern nalkades…yeah right. Den planen sprack direkt när jag skulle ha mitt jäkla körkortstillstånd. Jag skickade in ansökan 4 augusti och efter många om och jävligt många men, så fick jag mitt körkortstillstånd…I NOVEMBER!

Jag var redan inskriven hos körskolan, hade betalat mitt första paket och gått Riskettan sedan augusti/september, så när tillståndet väl damp ner i brevlådan så började jag att övningsköra. Jag har inte haft någon att köra privat med, så jag har alltså endast kört med körskolan. Jag har haft världens bästa körskolelärare som har haft både humor och tålamod under den här resan – är hen innerligt tacksam.

Det är inte så många som ens vetat om att jag hållt på med körkortet, mest för att minska pressen på mig själv. Jag har ju som sagt ganska höga krav på mig själv… Jag gjorde halkbanan i början av februari och hade då redan tider till uppskrivning samt uppkörning inbokade.

Under en längre tid har det varit ganska tufft på jobbet (både fysiskt och psykiskt tungt) och det har även varit en del privata spöken som bråkat med mig. Jag har mått skit och inte haft ork till något, knappt mina hundar ens. Men körkortsmålet har varit tydligt och jag har hela tiden vetat att jag måste fortsätta, för om jag tagit en paus så hade jag nog inte fixat det i slutändan. Så jag har gasat på. Sista mars skrev jag teorin och var bergsäker på att misslyckas, men jag fick 60 poäng av 65. Är såklart nöjd över att jag fixade det, men de där sista fem poängen svider ganska rejält kan jag lova. Hade sedan tid för uppkörning den 5 april – och den misslyckades jag med. Jag var så SJUKT nervös att jag blev helt blank i skallen. Där och då var det fruktansvärt hemskt att misslyckas, men jag vet att jag gjorde fel och förtjänade därför inget körkort. Andra tiden fick jag 20 april. Det mesta som kunde krångla innan uppkörningen gjorde just det och ganska direkt gjorde jag några missar, men sen funkade det riktigt bra och jag blev alltså godkänd.

Just nu är jag så sjukt jävla nöjd med mig själv. Det har varit dyrt och det har varit svårt att hålla ihop allt utan att krascha totalt det sista, men nu är det över och jag hoppas att körkortet kan bidra till mindre stress och mer glädje nu.

 

IMG_20160427_230855

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Halva veckan kvar

Så idag är det onsdag och halva veckan har gått. Jag har tre arbetspass kvar innan nästa lediga dag. Har förstås varit ledig idag också, men förmiddagen gick till ett av mina projekt och sen var jag och handlade med mor och mormor. Utöver det har jag mest tagit det lugnt, vilket jag har behövt efter gårdagens arbetspass. Det rådde lite brist på personal så att säga, men jag och kollegan fixade det till slut. 😉 Fick dessutom lite positiva “nyheter” av ena chefen när jag frågade om hur det såg ut med sommarvikariat. 😀

Imorgon ska hundarna få varsin tur och efter det så blir det lite “projektande” innan jag har en kvällstur på jobbet.