cropped-cropped-13jul002color.jpg

Jo fan, det rullar på!

  • Så, den 18 september började jag att jobba igen. Eller man kanske kallar det för “arbetsträna”? I vilket fall som helst var det dags att befinna sig på jobbet ungefär 2 timmar/per pass. Lätt som en plätt kan tyckas, men förvånansvärt svårt ändå. Jag är glad över jobbet, för jag trivs fantastiskt bra på nya enheten och jag har sjukt bra kollegor och chefer. Att börja jobba bidrar med rutiner och struktur till vardagen – men likt förbannat är det något som skaver.
  • All ångest är tillbaka, likaså yrseln och hjärtklappning.
  • Har en läkare som så trevligt tyckte att jag “måste upp till 50% så snabbt som möjligt”, vilket ledde till panikångestattack och en fråga från mig gällande min medicinering. Men den skulle vi avvakta med…
  • Min mormor är dålig och det finns inget jag kan göra åt det.
  • Jag saknar Joppe så jävla mycket.
  • Nämnde jag hur mycket ångest jag har och hur den snart kväver mig?
  • Min kurator skulle skicka en remiss till en psykolog den 21 september, men den 9 oktober säger hon “Jaha, men då gör jag så att jag skickar en remiss idag då!?”.
  • Jag borde byta läkare, men jag orkar inte.
  • Det blir förhoppningsvis ljusare snart…
cropped-cropped-13jul002color.jpg

I made it!

Om man bortser från all skit runtomkring och mitt mående rent generellt, så har den här veckan varit ganska bra hittills. I och med att jag fick fast anställning på jobbet så tillkom även kravet på utbildning i kontraktet, vilket inte gör mig något då jag faktiskt vill utbilda mig. Men jag har ju redan sen jag började som vikarie försökt att hitta en utbildning – vilket har varit omöjligt. Studievägledaren och jag hade mailkontakt för ganska länge sedan och då fick jag reda på att “jag enligt lag inte kunde få någon hjälp då personer utan fullständigt gymnasiebetyg gick före”. Jag hade ett par förslag, men inget fungerade. Så jag vände mig till arbetsförmedlingen, men de kunde inte hjälpa mig om jag inte var helt arbetslös. Jahopp. Nu när jag fick min fasta tjänst bokade jag ett möte hos ovan nämnda studievägledare och efter tio minuter så verkar allt ha ordnat sig, tydligen har de ett tätt samarbete med bland annat Värnamo så jag ska prata med studievägledaren där om det finns plats på utbildningen och i sådana fall så “hjälper de mig ju givetvis i och med att jag har en fast tjänst”. Hmm…

Jag är sjukt glad över detta och hoppas på att allt ordnar sig samt att jag själv orkar med det hela. Och igår gjorde jag något stort för att vara mig, åtminstone nu det senaste. Jag hade bokat tid för klippning i Värnamo (eftersom att vi åker och hälsar på mormor i Värnamo) och det betydde att jag skulle behöva köra IN I Värnamo HELT SJÄLV! Gissa vem som var panikslagen? Jag hade fan GPS:en på de där korta 2 kilometrarna till frisören från sjukhuset och det kändes som att jag skulle få en blackout när som helst (har fått en innan när jag körde bil – ej att rekommendera). Men jag fixade det och körde inte ihjäl någon, däremot KANSKE jag råkade köra in på parkeringen från helt fel och förbjudna håll. Men va fan liksom? 😉

Fixade även att sitta en hel timma hos frisören utan att få en ångestattack och det är ett stort framsteg – så jag är fruktansvärt nöjd med mig själv och håret så klart. Det blev en ganska kort frisyr för att vara jag och jag tror inte att jag passar speciellt bra i den. Men jag gillar den och då får det vara så! Och det är jävligt skönt att vara utan det där långa jäkliga håret som fastnade överallt, var allmänt i vägen och som tovade ihop sig så fort man la ifrån sig borsten.

Sammanfattning: en väldigt bra vecka so far, hoppas att den fortsätter i samma anda.

cropped-cropped-13jul002color.jpg

5 månader senare…

Hej och välkomna in till bloggvärldens mest flitiga skribent…not. Ni vet, man tänker gång på gång att man ska uppdatera och hur skönt det vore att skriva av sig lite. Men sen händer plötsligt…livet?

Jag har sagt det innan, men min plan var ju att stanna hemma i två, kanske tre, veckor och sedan ta världen med storm igen. Men jag sitter liksom fast, jag står på nästan samma ställe och stampar fem månader senare. Klart att jag kan se en förbättring på vissa fronter, men så har det hänt lite grejer inom familjen som rör upp allt igen och på sätt och vis känns det som jag tagit flera steg tillbaka på väldigt kort tid.

Vissa dagar tänker jag inte så mycket på min ångest, jag har blivit så van nu att det enda som gör mig uppmärksam på hur jag faktiskt mår, är den träningsvärksliknande smärta som uppkommer mot kvällen. Den där knepiga, inre smärtan som påvisar att jag varit så spänd under hela dagen att det känns som man genomgått en pass på gymmet. Det trycker, spänner, värker och river inombords även om jag försöker att “andas på rätt sätt” och tänka på annat eller bara lägga mig ner utan att göra någonting alls.

Jag vill så gärna ha tillbaka mitt liv. Jag vill jobba, jag vill träna mina hundar och jag vill ha ork till något annat än att bara existera. Är det för mycket begärt? Jag vill kunna köra bil till nya ställen utan att få panikångestattacker, jag vill inte börja gråta hejdlöst för att ljudet av gnällande hundvalpar blir för mycket, jag vill kunna handla i lugn och ro utan att få yrsel och ångest bara av att stanna utanför affären. Jag vill ha en jävla vardag där jag inte behöver vila en till två dagar efter minsta lilla sak jag gör.

Mitt absolut lyckligaste minne av sommaren 2017 är när jag fick hämta ut mina sömntabletter och sova hyfsat för första gången på jag vet inte hur länge. Det är fan tragiskt. Men jag försöker så gott jag kan och jag hoppas att jag är på banan snart igen. Jag har fått en fast anställning på jobbet, så det gör ju att jag slipper ett stort orosmoment. Och sen har mitt Hba1c blivit ganska mycket lägre och ligger nu på 65. Och givetvis är jag sjukt glad över både jobb och Hba1c, men jag har svårt att visa det eller känna något överhuvudtaget just nu.

Anyhoo, ska försöka lufta huvudet här lite oftare – då kanske det blir lite mindre surrande i min knasiga (och trasiga) hjärna.

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Älskade bästis

Det går inte en dag utan att jag saknar honom. Mitt hjärta har brustit och jag känner mig så jävla tom. Han har funnits vid min sida i nio år, oavsett var vi har flyttat eller vad vi har gjort så har han stått där jämte mig och tittat på mig med sina vackra bruna ögon. Tack för allt älskade Joppe – du kommer alltid att äga en stor del av mitt hjärta. ?

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Jorden snurrar som förut…

…varför oroa sig för morgondagen?

 

Imorgon har jag varit hemma i fem veckor. Fem jävla veckor. En del skulle himla med ögonen och utbrista “Så länge hade jag ALDRIG klarat av att vara hemma!“. Ska jag vara helt ärlig så känns det knappt som en vecka. Jag har samma panik i kroppen som innan jag blev sjukskriven. Jag stressar varje dag och tänker “Jag MÅSTE hinna…” och så räknar jag upp sjuttioelvatusen saker i huvudet innan jag sätter mig ner och inser att jag får vara glad om jag ens påbörjar något av det jag räknat upp.

Första veckan jag var hemma så grät jag konstant. Jag grät för att allt var för mycket, för att jag gjorde för lite, för att jag…ja, för allt. Jag låg mest på sängen och stirrade in i väggen. Sen fick jag äntligen hjälp av läkare/kurator/sjuksköterskor och då kom en utmattning som till och med var större än den jag levt med hittills. Luften gick ur mig. Pang. Bom. Psssst.

Veckorna har gått, men helt jävla allvarligt så är det inte mycket som har förändrats, mer än att jag inte gråter konstant. Vid ena besöket hos kuratorn fick jag göra ett slags test som skulle uppskatta hur många poäng jag har/hade på en viss skala. Hade man 17 eller mer så fanns en stor risk för utmattning. Jag landade på stadiga 40 poäng. Men så började jag i och med det förstå hur jävla illa jag har behandlat min kropp och min hjärna. Hur jag totalt ignorerat alla tjutande varningssignaler i långt över ett års tid.

Så varför lyssnade jag nu? För att jag inte hade något val. De sista veckorna innan sjukskrivningen gick jag runt med konstant hjärtklappning, ont i bröstet, hemsk yrsel, synrubbningar, huvudvärk, minnesproblem, irritation/ilska, konstant trötthet m.m. I efterhand har jag läst lite om utmattningssyndrom och överallt räknar de upp en massa symtom. Jag inser nu att jag har/har haft nästan ALLA dessa symtom.

Man tänker nog rätt ofta att det faktiskt inte kan vara SÅ ILLA som många berättar om, när det gäller utmattning. Men det ÄR så illa. Och lite värre. Jag är även extremt ljuskänslig (och ljudkänslig till en viss del), vilket är det mest jobbiga. Jag får lätt migränliknande huvudvärk så fort det är lite för ljust, vissa dagar kan jag inte vara ute mer än 10 minuter för då snurrar hela världen. Jag kan inte längre handla utan att få extrem ångest och väldigt ofta får jag panikångestattacker just för att det blir för mycket. Jag får hjärtklappning och ångest bara jag ska in till Gislaved.

Jag är sjukt osocial. Inte med flit, utan för att jag inte orkar prata med eller träffa någon. Nu i helgen var vi på hundutställning, något som jag tycker är roligt. Men i lördags satt jag mest i bilen och försökte att lugna kroppen. När det var dags att åka hem så hade jag fysiskt ont i överkroppen på grund av all ångest under dagen och det är först idag, tisdag, som jag orkat göra något som helst vettigt (handla).

Så ja, utmattningssyndrom är vad som gäller. Sjukskrivning en månad till för tillfället och anledningen till varför jag inte är så social längre och varför jag är lite frånvarande på sociala medier och i samtal.

 

Rubriken: från Uno Svenningssons “Terese”

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Totalt mörker

Igår skulle jag ha gett mig ut på en runda, var sjukt pepp hela dagen trots möte på jobbet och den tillhörande huvudvärken efteråt. När mötet väl var slut var jag tvungen att uträtta några ärenden och vips var klockan 17.00. Bor man på landet vet man att det är ett totalt jävla mörker efter 16.00 den här tiden på året. Väl hemma så tänkte jag envist att det minsann skulle fungera ändå, men utan vettig pannlampa så är det fan kört. Höll på att trampa illa med ena foten ett par gånger och efter cirka 800 meter blev jag skitsur och gick hem igen. Idag var det dock dags för ett nytt försök – lite tidigare. 😉

img_20161206_173601

Förra (genomförda) rundan samt idag så stack jag iväg själv, utan någon av hundarna och då har det gått mycket bättre. Sträckan har blivit längre och det har varit lättare att springa/jogga. Är däremot fortfarande frustrerad över mina vader/smalben! Tror att det kommer att bli bättre så småningom – men det är sjukt irriterande när det förstör så. Testade även sån där “Smoothie” för små kids. Praktisk skruvkork och blodsockerhöjande – helt okej, men nästan lite väl söt smak. Fungerar dock bra som substitut för druvsocker och istället för ett jävla juicepaket i fickan. 😉

 

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Making progress

“Alla kan springa, så det så!”

Ja, jo, det stämmer nog – men inte fan går det snabbt alltså. Jag kämpar på och ärligt talat känns det som att jag fortfarande inte har sprungit ur ruta ett. Samtidigt känner jag att konditionen HAR blivit bättre, men det som fuckar upp för mig är benen! Jag får så inihelvetesjävla ont i vaderna/smalbenen. Vissa gånger blir det värre ju mer jag försöker, andra gånger lättar det efter ett tag även om det fortsätter att göra ont. Jag vet att det inte är benhinnorna/överansträngning (skratta inte, även om jag inte springer flera mil om dagen så KAN man faktiskt få ont 😉 ). Jag har alltid haft problem med att jag lätt får kramp, det hade jag även när jag red som yngre. Jag funderar på vätske”brist” i kombination med för dålig stretchning? Sen misstänker jag också att de nya skorna fortfarande är för stela (är känslig för sånt också enligt mina ben).

img_20161130_151805Idag fick jag sällskap av mammas Puzzel

But hey, på det stora hela går det bra och bäst av allt är hur jävla kul det är! Tro det eller ej, men jag ser fram emot varje pass även om jag svär tyst för mig själv när det väl är dags. Passen är inte så långa och sträckan är väl desto kortare, men någonstans måste man ju börja eller hur?