Det är en massa krångel med allt, som vanligt. Inte nog med att det är supermycket med min vanliga kurs; vi kommer inte hinna klart med C-uppsatsen heller. Och därmed lär jag bli utan inkomst i sommar. Skoj.

Den uppsatsen lär behöva vara klar snart och Madde är ju på praktiken plus att handledaren inte ens har svarat på mailet om när den ska vara klar. Så ja, jag är rätt körd nu. Ska testa att ansöka om pengar, men de lär inte gå med på det i och med uppsatsen. Har även sökt jobb, men från dom har jag inte hört något alls. Blir så jävla trött på att allt ska strula. Får se om jag kan komma på något annat, annars får jag väl typ, låna pengar för att kunna betala hyra + räkningar.

Det är en av anledningarna till att det är mycket just nu, man har ju inte direkt mycket motivation när allt och (nästan) alla runtomkring dränerar en på energi…

Fy fan vilken jävla tröttmössa jag är just nu! Har gett upp pluggandet för idag pga lågt blodsocker och trött hjärna…

Dagen har varit riktigt bra faktiskt! Pratade med min kära mor igår och hon frågade om jag skulle med en sväng till IKEA i Jönköping. Syster skulle tydligen handla där så mor och morbror hade lovat att följa med. Jag tackade givetvis ja (IKEA-nörd som jag är), hade en rabattkupong på 200 kronor plus en annan kupong som erbjöd två personer halva priset i restaurangen. Allt som allt gick mitt besök på 59 kronor – inte så jävla illa ändå. Då fick jag ändå hyfsat med småprylar/nödvändigheter plus att jag kunde bjuda mamma på lunch.

Eftersom att jag tog tåget till Jönköping så kastade (höhö) dom andra av mig vid stationen och jag tog därmed bussen hem igen. Mycket trevlig dag med andra ord. Imorgon måste jag lägga i en ännu högre växel om jag ska hinna bli klar med uppsatsen i tid. Har ändå fått en del fixat på den nu, så det känns hyfsat bra faktiskt.

Är annars ganska nöjd med diabetesen idag, blodsockret brukar skena iväg ganska mycket när jag “äter ute” och med tanke på de senaste dagarnas helvete så vart jag lite orolig. MEN, det har legat på en bra nivå under dagen, det blev till och med lite lågt strax efter att jag kom hem (och nu igen då) – så ja, jag är nöjd.

Det blir lite snålt med uppdateringar för tillfället, jag har massvis att göra studiemässigt och Herr Panik sitter på ena axeln och apgarvar mig i örat; “Du hinner inte ditt lilla miffo, moahahahahaha!”. Typ.

Har fått ihop en del på B-uppsatsen och förhoppningsvis hinner jag fota temat + skicka in ansökan i tid inför hösten också. Har dessutom anmält Joppeboy till en utställning, grabben kan ju behöva lite miljöträning.

Blodsockret har varit heeelt åt helvete och just nu blundar jag lite när det kommer till det problemet. Vet exakt vad som är felet så när jag nu plöjt igenom den värsta stressen så kör jag igång ordentligt utan kolhydraterna. Säg vad ni vill men det är dom som förstör allra mest!

Jag har förresten saknat att cykla med Joppe, min gamla cykel var alldeles för skör för att susa fram i hög hastighet med en bindgalen rabiessmittad dobermann med dragtänket uppskruvat till max fastkopplad i cykeln. MEN, nu är det lilla problemet fixat och idag tog jag en tur med en ny cykel – helt jävla underbart! Bekvämare för mig att sitta på, säkrare för oss båda att susa fram på/med och så himla mycket roligare. Kom hem och skruvade fast lite delar ännu bättre så att vi kan ta en längre tur imorgon. Finns inte mycket som är roligare än att se hunden jobba på och verkligen älska det.

Nu är det ju inne med alla möjliga “cuttar” liksom, ni vet; undercut, sidecut och whatevercut typ. Så jag bestämde mig för att inte bara haka på trenden, utan också skapa en egen stil. Jag drog till Värnamo Sjukhus och bad om en squarecut och för att vara lite wild ‘n crazy bad jag om fyra stygn mitt på flinten, hur coolt!?

…eller inte. Hade ju faktiskt tid för min “polikliniska operation” i måndags. Sedan jag var liten har jag haft ett födelsemärke i hårbotten och på senare år så har det blivit allt större. Till slut var det helt enkelt i vägen och min mor ville att jag skulle be en läkare glutta lite på “födelsemonstret”. Som jag nämnt tidigare så behövde hon (läkaren) bara ta en snabb titt på monstret innan hon vrålade “Du ska operasjoon!” och så blev det. Jag är ju lite udda och blev galet fascinerad av att genomgå den här “operationen”, som då innebar lokalbedövning och lite “cuttande”. Det var så där lagom rofyllt och jag höll på att somna under proceduren, till slut kikade sköterskan under “operationstäcket” och undrade om jag var ok. “Ja, det här var ju riktigt behagligt ju” var min kommentar och jag belönades med ett skratt. Dagarna efter har INTE varit lika angenäma pga en jävla massa smärta i flinten. Men hey, födelsemonstret är borta!