cropped-cropped-13jul002color.jpg

I made it!

Om man bortser från all skit runtomkring och mitt mående rent generellt, så har den här veckan varit ganska bra hittills. I och med att jag fick fast anställning på jobbet så tillkom även kravet på utbildning i kontraktet, vilket inte gör mig något då jag faktiskt vill utbilda mig. Men jag har ju redan sen jag började som vikarie försökt att hitta en utbildning – vilket har varit omöjligt. Studievägledaren och jag hade mailkontakt för ganska länge sedan och då fick jag reda på att “jag enligt lag inte kunde få någon hjälp då personer utan fullständigt gymnasiebetyg gick före”. Jag hade ett par förslag, men inget fungerade. Så jag vände mig till arbetsförmedlingen, men de kunde inte hjälpa mig om jag inte var helt arbetslös. Jahopp. Nu när jag fick min fasta tjänst bokade jag ett möte hos ovan nämnda studievägledare och efter tio minuter så verkar allt ha ordnat sig, tydligen har de ett tätt samarbete med bland annat Värnamo så jag ska prata med studievägledaren där om det finns plats på utbildningen och i sådana fall så “hjälper de mig ju givetvis i och med att jag har en fast tjänst”. Hmm…

Jag är sjukt glad över detta och hoppas på att allt ordnar sig samt att jag själv orkar med det hela. Och igår gjorde jag något stort för att vara mig, åtminstone nu det senaste. Jag hade bokat tid för klippning i Värnamo (eftersom att vi åker och hälsar på mormor i Värnamo) och det betydde att jag skulle behöva köra IN I Värnamo HELT SJÄLV! Gissa vem som var panikslagen? Jag hade fan GPS:en på de där korta 2 kilometrarna till frisören från sjukhuset och det kändes som att jag skulle få en blackout när som helst (har fått en innan när jag körde bil – ej att rekommendera). Men jag fixade det och körde inte ihjäl någon, däremot KANSKE jag råkade köra in på parkeringen från helt fel och förbjudna håll. Men va fan liksom? 😉

Fixade även att sitta en hel timma hos frisören utan att få en ångestattack och det är ett stort framsteg – så jag är fruktansvärt nöjd med mig själv och håret så klart. Det blev en ganska kort frisyr för att vara jag och jag tror inte att jag passar speciellt bra i den. Men jag gillar den och då får det vara så! Och det är jävligt skönt att vara utan det där långa jäkliga håret som fastnade överallt, var allmänt i vägen och som tovade ihop sig så fort man la ifrån sig borsten.

Sammanfattning: en väldigt bra vecka so far, hoppas att den fortsätter i samma anda.

cropped-cropped-13jul002color.jpg

5 månader senare…

Hej och välkomna in till bloggvärldens mest flitiga skribent…not. Ni vet, man tänker gång på gång att man ska uppdatera och hur skönt det vore att skriva av sig lite. Men sen händer plötsligt…livet?

Jag har sagt det innan, men min plan var ju att stanna hemma i två, kanske tre, veckor och sedan ta världen med storm igen. Men jag sitter liksom fast, jag står på nästan samma ställe och stampar fem månader senare. Klart att jag kan se en förbättring på vissa fronter, men så har det hänt lite grejer inom familjen som rör upp allt igen och på sätt och vis känns det som jag tagit flera steg tillbaka på väldigt kort tid.

Vissa dagar tänker jag inte så mycket på min ångest, jag har blivit så van nu att det enda som gör mig uppmärksam på hur jag faktiskt mår, är den träningsvärksliknande smärta som uppkommer mot kvällen. Den där knepiga, inre smärtan som påvisar att jag varit så spänd under hela dagen att det känns som man genomgått en pass på gymmet. Det trycker, spänner, värker och river inombords även om jag försöker att “andas på rätt sätt” och tänka på annat eller bara lägga mig ner utan att göra någonting alls.

Jag vill så gärna ha tillbaka mitt liv. Jag vill jobba, jag vill träna mina hundar och jag vill ha ork till något annat än att bara existera. Är det för mycket begärt? Jag vill kunna köra bil till nya ställen utan att få panikångestattacker, jag vill inte börja gråta hejdlöst för att ljudet av gnällande hundvalpar blir för mycket, jag vill kunna handla i lugn och ro utan att få yrsel och ångest bara av att stanna utanför affären. Jag vill ha en jävla vardag där jag inte behöver vila en till två dagar efter minsta lilla sak jag gör.

Mitt absolut lyckligaste minne av sommaren 2017 är när jag fick hämta ut mina sömntabletter och sova hyfsat för första gången på jag vet inte hur länge. Det är fan tragiskt. Men jag försöker så gott jag kan och jag hoppas att jag är på banan snart igen. Jag har fått en fast anställning på jobbet, så det gör ju att jag slipper ett stort orosmoment. Och sen har mitt Hba1c blivit ganska mycket lägre och ligger nu på 65. Och givetvis är jag sjukt glad över både jobb och Hba1c, men jag har svårt att visa det eller känna något överhuvudtaget just nu.

Anyhoo, ska försöka lufta huvudet här lite oftare – då kanske det blir lite mindre surrande i min knasiga (och trasiga) hjärna.

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Älskade bästis

Det går inte en dag utan att jag saknar honom. Mitt hjärta har brustit och jag känner mig så jävla tom. Han har funnits vid min sida i nio år, oavsett var vi har flyttat eller vad vi har gjort så har han stått där jämte mig och tittat på mig med sina vackra bruna ögon. Tack för allt älskade Joppe – du kommer alltid att äga en stor del av mitt hjärta. ?

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Jorden snurrar som förut…

…varför oroa sig för morgondagen?

 

Imorgon har jag varit hemma i fem veckor. Fem jävla veckor. En del skulle himla med ögonen och utbrista “Så länge hade jag ALDRIG klarat av att vara hemma!“. Ska jag vara helt ärlig så känns det knappt som en vecka. Jag har samma panik i kroppen som innan jag blev sjukskriven. Jag stressar varje dag och tänker “Jag MÅSTE hinna…” och så räknar jag upp sjuttioelvatusen saker i huvudet innan jag sätter mig ner och inser att jag får vara glad om jag ens påbörjar något av det jag räknat upp.

Första veckan jag var hemma så grät jag konstant. Jag grät för att allt var för mycket, för att jag gjorde för lite, för att jag…ja, för allt. Jag låg mest på sängen och stirrade in i väggen. Sen fick jag äntligen hjälp av läkare/kurator/sjuksköterskor och då kom en utmattning som till och med var större än den jag levt med hittills. Luften gick ur mig. Pang. Bom. Psssst.

Veckorna har gått, men helt jävla allvarligt så är det inte mycket som har förändrats, mer än att jag inte gråter konstant. Vid ena besöket hos kuratorn fick jag göra ett slags test som skulle uppskatta hur många poäng jag har/hade på en viss skala. Hade man 17 eller mer så fanns en stor risk för utmattning. Jag landade på stadiga 40 poäng. Men så började jag i och med det förstå hur jävla illa jag har behandlat min kropp och min hjärna. Hur jag totalt ignorerat alla tjutande varningssignaler i långt över ett års tid.

Så varför lyssnade jag nu? För att jag inte hade något val. De sista veckorna innan sjukskrivningen gick jag runt med konstant hjärtklappning, ont i bröstet, hemsk yrsel, synrubbningar, huvudvärk, minnesproblem, irritation/ilska, konstant trötthet m.m. I efterhand har jag läst lite om utmattningssyndrom och överallt räknar de upp en massa symtom. Jag inser nu att jag har/har haft nästan ALLA dessa symtom.

Man tänker nog rätt ofta att det faktiskt inte kan vara SÅ ILLA som många berättar om, när det gäller utmattning. Men det ÄR så illa. Och lite värre. Jag är även extremt ljuskänslig (och ljudkänslig till en viss del), vilket är det mest jobbiga. Jag får lätt migränliknande huvudvärk så fort det är lite för ljust, vissa dagar kan jag inte vara ute mer än 10 minuter för då snurrar hela världen. Jag kan inte längre handla utan att få extrem ångest och väldigt ofta får jag panikångestattacker just för att det blir för mycket. Jag får hjärtklappning och ångest bara jag ska in till Gislaved.

Jag är sjukt osocial. Inte med flit, utan för att jag inte orkar prata med eller träffa någon. Nu i helgen var vi på hundutställning, något som jag tycker är roligt. Men i lördags satt jag mest i bilen och försökte att lugna kroppen. När det var dags att åka hem så hade jag fysiskt ont i överkroppen på grund av all ångest under dagen och det är först idag, tisdag, som jag orkat göra något som helst vettigt (handla).

Så ja, utmattningssyndrom är vad som gäller. Sjukskrivning en månad till för tillfället och anledningen till varför jag inte är så social längre och varför jag är lite frånvarande på sociala medier och i samtal.

 

Rubriken: från Uno Svenningssons “Terese”

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Totalt mörker

Igår skulle jag ha gett mig ut på en runda, var sjukt pepp hela dagen trots möte på jobbet och den tillhörande huvudvärken efteråt. När mötet väl var slut var jag tvungen att uträtta några ärenden och vips var klockan 17.00. Bor man på landet vet man att det är ett totalt jävla mörker efter 16.00 den här tiden på året. Väl hemma så tänkte jag envist att det minsann skulle fungera ändå, men utan vettig pannlampa så är det fan kört. Höll på att trampa illa med ena foten ett par gånger och efter cirka 800 meter blev jag skitsur och gick hem igen. Idag var det dock dags för ett nytt försök – lite tidigare. 😉

img_20161206_173601

Förra (genomförda) rundan samt idag så stack jag iväg själv, utan någon av hundarna och då har det gått mycket bättre. Sträckan har blivit längre och det har varit lättare att springa/jogga. Är däremot fortfarande frustrerad över mina vader/smalben! Tror att det kommer att bli bättre så småningom – men det är sjukt irriterande när det förstör så. Testade även sån där “Smoothie” för små kids. Praktisk skruvkork och blodsockerhöjande – helt okej, men nästan lite väl söt smak. Fungerar dock bra som substitut för druvsocker och istället för ett jävla juicepaket i fickan. 😉

 

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Making progress

“Alla kan springa, så det så!”

Ja, jo, det stämmer nog – men inte fan går det snabbt alltså. Jag kämpar på och ärligt talat känns det som att jag fortfarande inte har sprungit ur ruta ett. Samtidigt känner jag att konditionen HAR blivit bättre, men det som fuckar upp för mig är benen! Jag får så inihelvetesjävla ont i vaderna/smalbenen. Vissa gånger blir det värre ju mer jag försöker, andra gånger lättar det efter ett tag även om det fortsätter att göra ont. Jag vet att det inte är benhinnorna/överansträngning (skratta inte, även om jag inte springer flera mil om dagen så KAN man faktiskt få ont 😉 ). Jag har alltid haft problem med att jag lätt får kramp, det hade jag även när jag red som yngre. Jag funderar på vätske”brist” i kombination med för dålig stretchning? Sen misstänker jag också att de nya skorna fortfarande är för stela (är känslig för sånt också enligt mina ben).

img_20161130_151805Idag fick jag sällskap av mammas Puzzel

But hey, på det stora hela går det bra och bäst av allt är hur jävla kul det är! Tro det eller ej, men jag ser fram emot varje pass även om jag svär tyst för mig själv när det väl är dags. Passen är inte så långa och sträckan är väl desto kortare, men någonstans måste man ju börja eller hur?

cropped-cropped-13jul002color.jpg

Nya mål

Okej, så jag har insett att mitt liv rullar framåt som mest när jag sätter upp några mål att nå och tänker det hela som projekt. Mina projekt brukar gå ganska smärtfritt och jag ser mig själv som en ganska envis person. Senast var det ju projekt “körkort” som fixades och ett ständigt pågående projekt är ju Simons träning (som går riktigt bra faktiskt). Det halvdana projektet “Livet” går ju sisådär. Jag inser att jag behöver konkreta mål även där. I och med att jag fick Libren så har en gnutta motivation återkommit och jag spånar kring hur jag ska lägga upp projekt “Bättre Hba1c”. Sen kommer vi till inläggets egentliga innehåll, nämligen projekt “Hälsa”.

Ett ganska brett tema kan tyckas, men givetvis har jag konkreta mål även här. Alla mina nuvarande mål går lite hand i hand med varandra. För att uppnå det ena så gäller det att ligga lika gällande det andra målet. Jag har funderat på ett lämpligt mål, och det jag vill ha ut av det hela är ett generellt bättre välmående, mer ork, motivation och kondition/hälsa. Jag har under det gångna året försökt mig på att komma igång med träning, men det stannar upp hela tiden. Så för ungefär tre veckor sedan så anmälde jag mig till ett lopp. (Projekt “Loppet”) Till saken hör väl att jag har skitkass kondition och är väl ungefär lika rörlig som ett kylskåp – så det ska onekligen bli spännande att se om jag tar mig i mål eller avlider nånstans innan start liksom.

Jag har ganska lång tid på mig att förbereda mig inför det hela och jag har hjälp utav världens bästa kollega som tipsar, stöttar och är typ tusen gånger mer pepp på det här än vad jag är. 😉 Om det finns något jag hatar så är det att misslyckas/backa ur så därför är det väl inte mer än rätt att jag berättar för hela världen vad jag hade tänkt göra? Så, i och med att jag går ut med det här offentligt så kan vi väl säga att startskottet för projekt “Loppet” går nu. Dags för tjockisen att börja springa! 😉

img_20161107_140659