Totalt mörker

Igår skulle jag ha gett mig ut på en runda, var sjukt pepp hela dagen trots möte på jobbet och den tillhörande huvudvärken efteråt. När mötet väl var slut var jag tvungen att uträtta några ärenden och vips var klockan 17.00. Bor man på landet vet man att det är ett totalt jävla mörker efter 16.00 den här tiden på året. Väl hemma så tänkte jag envist att det minsann skulle fungera ändå, men utan vettig pannlampa så är det fan kört. Höll på att trampa illa med ena foten ett par gånger och efter cirka 800 meter blev jag skitsur och gick hem igen. Idag var det dock dags för ett nytt försök – lite tidigare. 😉

img_20161206_173601

Förra (genomförda) rundan samt idag så stack jag iväg själv, utan någon av hundarna och då har det gått mycket bättre. Sträckan har blivit längre och det har varit lättare att springa/jogga. Är däremot fortfarande frustrerad över mina vader/smalben! Tror att det kommer att bli bättre så småningom – men det är sjukt irriterande när det förstör så. Testade även sån där “Smoothie” för små kids. Praktisk skruvkork och blodsockerhöjande – helt okej, men nästan lite väl söt smak. Fungerar dock bra som substitut för druvsocker och istället för ett jävla juicepaket i fickan. 😉

 

Piastigens Shanahan

simonfyllerar
Idag blir den här griseknoen ett år! <3

Making progress

“Alla kan springa, så det så!”

Ja, jo, det stämmer nog – men inte fan går det snabbt alltså. Jag kämpar på och ärligt talat känns det som att jag fortfarande inte har sprungit ur ruta ett. Samtidigt känner jag att konditionen HAR blivit bättre, men det som fuckar upp för mig är benen! Jag får så inihelvetesjävla ont i vaderna/smalbenen. Vissa gånger blir det värre ju mer jag försöker, andra gånger lättar det efter ett tag även om det fortsätter att göra ont. Jag vet att det inte är benhinnorna/överansträngning (skratta inte, även om jag inte springer flera mil om dagen så KAN man faktiskt få ont 😉 ). Jag har alltid haft problem med att jag lätt får kramp, det hade jag även när jag red som yngre. Jag funderar på vätske”brist” i kombination med för dålig stretchning? Sen misstänker jag också att de nya skorna fortfarande är för stela (är känslig för sånt också enligt mina ben).

img_20161130_151805Idag fick jag sällskap av mammas Puzzel

But hey, på det stora hela går det bra och bäst av allt är hur jävla kul det är! Tro det eller ej, men jag ser fram emot varje pass även om jag svär tyst för mig själv när det väl är dags. Passen är inte så långa och sträckan är väl desto kortare, men någonstans måste man ju börja eller hur?

Nya mål

Okej, så jag har insett att mitt liv rullar framåt som mest när jag sätter upp några mål att nå och tänker det hela som projekt. Mina projekt brukar gå ganska smärtfritt och jag ser mig själv som en ganska envis person. Senast var det ju projekt “körkort” som fixades och ett ständigt pågående projekt är ju Simons träning (som går riktigt bra faktiskt). Det halvdana projektet “Livet” går ju sisådär. Jag inser att jag behöver konkreta mål även där. I och med att jag fick Libren så har en gnutta motivation återkommit och jag spånar kring hur jag ska lägga upp projekt “Bättre Hba1c”. Sen kommer vi till inläggets egentliga innehåll, nämligen projekt “Hälsa”.

Ett ganska brett tema kan tyckas, men givetvis har jag konkreta mål även här. Alla mina nuvarande mål går lite hand i hand med varandra. För att uppnå det ena så gäller det att ligga lika gällande det andra målet. Jag har funderat på ett lämpligt mål, och det jag vill ha ut av det hela är ett generellt bättre välmående, mer ork, motivation och kondition/hälsa. Jag har under det gångna året försökt mig på att komma igång med träning, men det stannar upp hela tiden. Så för ungefär tre veckor sedan så anmälde jag mig till ett lopp. (Projekt “Loppet”) Till saken hör väl att jag har skitkass kondition och är väl ungefär lika rörlig som ett kylskåp – så det ska onekligen bli spännande att se om jag tar mig i mål eller avlider nånstans innan start liksom.

Jag har ganska lång tid på mig att förbereda mig inför det hela och jag har hjälp utav världens bästa kollega som tipsar, stöttar och är typ tusen gånger mer pepp på det här än vad jag är. 😉 Om det finns något jag hatar så är det att misslyckas/backa ur så därför är det väl inte mer än rätt att jag berättar för hela världen vad jag hade tänkt göra? Så, i och med att jag går ut med det här offentligt så kan vi väl säga att startskottet för projekt “Loppet” går nu. Dags för tjockisen att börja springa! 😉

img_20161107_140659

Lite om Libre

Nu har jag haft min Libre i två veckor – och jag älskar den! Jag har lite svårt att se hur jag har kunnat leva utan den innan? Först nu inser jag själv hur jävla mycket man får slita under dygnets alla timmar år ut och år in. Nu känner jag mig mer lugn och trygg. Jag kan lätt se åt vilket håll blodsockret är på väg, vilket har varit mitt största problem innan. Allt går ju liksom helt åt helvete om man misstänker att blodsockret är på väg neråt och knaprar druvsocker eller liknande. Sen står man där med skyhögt blodsocker eftersom att det var på väg uppåt istället. Nu får jag åtminstone en hint om vart det är på väg. Jag kan planera lättare och jag kan fokusera på det jag gör just då istället för att vara orolig över blodsockret. Sen är jag inte såpass dum att jag litar fullt ut på en liten teknisk pryl som inte ens mäter blodsockret i själva blodet, men de här två veckorna har skonat mina fingrar och mest av allt mitt huvud, fruktansvärt mycket.

Sen fick jag tillbaka provsvaren från läkaren angående mitt magnesiumvärde. Jag bad ju om att de skulle kolla det när jag ändå var hos läkaren, mest för att jag ville ha en ursäkt för att jag alltid är så förbannat trött. Mitt magnesiumvärde ligger alldeles perfekt enligt läkaren och ja, jag vet fan inte vad jag ska göra? Får väl göra som min förra läkare sa; “hoppas på att jag orkar ta tag i mitt liv snart!”. -.-

Nu blir det nog bättre

Nu jävlar har det hänt grejer ska ni veta!

I långt över två år har jag velat ha, eller åtminstone testa, en CGM (Kontinuerlig blodsockermätare, vars sensor man sätter på kroppen). När jag fick min insulinpump för ganska så exakt två år sedan bad jag även då om att få testa en CGM till. Min läkare i Jönköping sa att hen kan skriva upp mig på väntelistan (en kölista till att få testa CGM i två veckor), men att jag skulle få vänta lite längre om “någon mer akut” skulle behöva hamna på listan. Helt okej för mig – men jag väntar liksom fortfarande på att höra något om den där listan.

I samma veva bad jag också om att få testa en FGM (Flash glucose monitoring, liknande CGM fast lite annan funktion). Min läkare menade då på att det inte var något hen var speciellt insatt i och att både FGM samt CGM var menat för korta perioder då man ville “finjustera” blodsockerkurvan. Tiden gick och det var dags för mitt senaste och även sista möte med denna diabetesläkare. Detta är en läkare som jag haft stor respekt för och som jag ändå känt ett förtroende till. Men i våras mådde jag inte bra. Med facit i hand så var jag nog på väg in i väggen, men tänkte “att jag tar mig igenom det här också“. Vid mitt läkarbesök pratade vi om det vanliga, min läkare påpekade att mitt Hba1c blivit sämre och jag förklarade varför; ingen motivation till något alls, alltid trött, lipade konstant pga jobb, ständig hjärtklappning samt ont i bröstet, suddig syn, tunnelseende, inget tålamod och obefintligt minne/koncentration. Jag påpekade att jag inte ens längre hade ork/lust att gå på promenader med mina hundar och att motivationen till att ens bry mig om min diabetes var obefintlig. Vet ni vad min läkare avslutar med att säga innan jag ska gå? “Ja, jag hoppas att du orkar ta tag i ditt liv snart!

Vilken jävla smäll på käften det var? Varje dag var (och är) en kamp att orka leva normalt, att klara av att ta sig till jobbet och att bry sig om hälsan. Den där meningen var ju liksom en bekräftelse på att jag var “lat” som sket i allt. Senare under våren fick jag ta ut en del av mina semesterdagar och därmed vara hemma en vecka för att inte bryta ihop helt. Sen verkar en del tro att allt “är bra igen“, men den där veckan såg bara till att hålla mitt huvud strax ovanför vattenytan – jag mår fan inte bra ännu.

I vilket fall som helst så försvann min motivation till att sköta min diabetes om möjligt ännu mer efter den där kommentaren och för typ en månad sedan skulle jag ta blodprover för att få reda på mitt Hba1c via brevsvar. Och värdet låg på katastrofala 75. (Det låg på 53 strax efter att jag fick min pump) Min läkare skickade ett meddelande i brevsvaret där hen uppmanade mig till att kontakta dem för att justera/se över hur jag sköter min diabetes. Jag känner dock noll förtroende för läkaren just nu och bad om att få byta till Värnamo sjukhus istället. Vilket jag nu har gjort.

Jag hade mitt första besök i tisdags och ungefär 15 minuter in i samtalet med min nya läkare så konstaterade hen att jag säkert skulle kunna få en FGM (Freestyle Libre) inom en snar framtid (jag mailade förresten min sköterska i Jönköping i våras och frågade om en Libre igen – men uppfyller enligt dem “inte kriterierna för att få en Libre och jag skulle inte heller sträva efter att uppfylla dessa kriterier”.) Min läkare skulle sedan gå ett snabbt ärende och kom sedan tillbaka efter en stund och meddelade att jag skulle få en Libre redan samma dag! Min nya läkare lyssnade dessutom på mig när jag berättade om hur jag mått och fortfarande mår och hade konkreta exempel på hur vi ska gå vidare om jag känner att det inte blir bättre.

Så ja, här sitter jag nu, med en sensor på armen och är så förbannat jävla lycklig. Jag har hunnit ha min Libre i knappt två dagar och älskar den redan sjukt mycket. Och förhoppningsvis kan den, tillsammans med pumpen, få mitt Hba1c att bli bättre igen.

När inte orden finns där

04sep001

03sep001 03sep002

03sep003
03sep005

Det är över…

Gaaaah! Semestern är alltså slut nu? Hur fan kan det vara laglig med endast två veckors semester, varav den sista veckan mest har varit fylld med ångest över att jobbet börjar? Får väl bara bita ihop antar jag. Har dock en idealisk första vecka; jobbar tre dagar och har en tredagarshelg att se fram emot. Förhoppningsvis blir det en liten dagstur under helgen också.

Igår hade vi våra kära vänner, tillika uppfödarna till våra schäfrar, här på besök. Vi tränade lite hund och pratade lite strunt, som man ska helt enkelt. Jag bad om att de skulle testa att kampa med Simon, mest för att se hur han reagerar då det bara är jag (och “mormor”) som kampar med honom. Det gick finfint och han börjar att ta sig grabben. Idag när jag gick ut med honom en sväng på gräsmattan så taggade han till direkt när han såg bollen (köpte en ny under SSM då de andra inte håller. Den här verkar bra dock!), precis som jag vill ha det! 😀

Nä, jag har fan inte gjort många knop idag. Mest sörjt att semestern är över – men nu gäller det att peppa lite inför nästa år och alla mina mål då. 😉

13jul001

13jul003

13jul004

Semester, SSM och motivation

Ja, vadå sämst på att uppdatera? Fattar inte varför egentligen, eftersom att jag nästan en gång om dagen kommer på mig själv att tänka “det där kan jag blogga om”. Vad har jag då gjort sedan sist? Jag har kört bil, jobbat, varit på hundutställningar, pysslat med hundarna och lite lagom av allt annat typ. Just nu har jag semester, sista veckan av min två veckor korta semester. Förra veckan var vi på SSM i Vårgårda!

Vi åkte hemifrån på onsdag förmiddag och anlände till Vårgårda och den stugan vi hyrt under tidig eftermiddag. Första kvällen åkte vi till Tånga Hed för lite utställningsträning och därefter åkte vi hem och tog det lugnt. Torsdagen bestod först av lite chill, besök på utställningsplatsen och montering av utställningstält. På kvällen var det dags för modprovsträning. Fredag, lördag och söndag var ganska lika; upp tidigt för att åka till utställningsplatsen strax efter sju. Sedan befann vi oss på utställningen fram till 6-7 på kvällen och därefter hem för att chilla en kort stund innan vi la oss och gjorde om allt dagen efter.

Det har varit hur kul som helst och jag har verkligen saknat allt som har med hund att göra. När jag var mindre så var vi på SSM en del år, så det var inte första gången direkt – och knappast den sista. Är sjukt taggad att få fram Simon till nästa år. Tanken var ju att han skulle ställas ut även i år, men det sket sig lite. Han har problem med växtvärk så jag har inte kunnat träna honom ordentligt och därför var det ingen idé att ens anmäla honom. Men nästa år, då hoppas jag på att det går bättre! Det jag tycker allra bäst om på SSM är modprovet, det säger ju lite mer om den mentala biten hos hundarna. Skulle kunna skriva en hel roman om vad jag tycker och tänker gällande det, men det får bli en annan gång.

Lite bilder från modprovet (Figuranter var Fredrik Steen samt Kenneth Bast):
ssm001 ssm002 ssm003 ssm004 ssm005

 

Nåja, ska försöka ta mig i kragen och skriva lite mer och förhoppningsvis fotografera lite mer nu här framöver. Inget jag lovar dock! 😉

Mission accomplished

Insåg ännu en gång att jag inte skrivit här på ett tag, anledningen till det har varit ett utav mina projekt. Ett projekt som numer är avslutat – avklarat. Jag har fixat mitt körkort!

Under förra våren, i samband med att jag började på mitt nuvarande jobb, så bestämde jag mig för att fixa mitt körkort. Givetvis har jag alltid önskat att jag haft körkortet, men ekonomin har inte riktigt varit god nog. Anyhoo, jag funderade först på att ta det under sommaren, men beslutade istället för att jag skulle sätta igång i augusti när jag fått ihop lite mer pengar. Jag hade en ganska ambitiös tidsplan och jag VISSTE att körkortet skulle vara mitt redan innan vintern nalkades…yeah right. Den planen sprack direkt när jag skulle ha mitt jäkla körkortstillstånd. Jag skickade in ansökan 4 augusti och efter många om och jävligt många men, så fick jag mitt körkortstillstånd…I NOVEMBER!

Jag var redan inskriven hos körskolan, hade betalat mitt första paket och gått Riskettan sedan augusti/september, så när tillståndet väl damp ner i brevlådan så började jag att övningsköra. Jag har inte haft någon att köra privat med, så jag har alltså endast kört med körskolan. Jag har haft världens bästa körskolelärare som har haft både humor och tålamod under den här resan – är hen innerligt tacksam.

Det är inte så många som ens vetat om att jag hållt på med körkortet, mest för att minska pressen på mig själv. Jag har ju som sagt ganska höga krav på mig själv… Jag gjorde halkbanan i början av februari och hade då redan tider till uppskrivning samt uppkörning inbokade.

Under en längre tid har det varit ganska tufft på jobbet (både fysiskt och psykiskt tungt) och det har även varit en del privata spöken som bråkat med mig. Jag har mått skit och inte haft ork till något, knappt mina hundar ens. Men körkortsmålet har varit tydligt och jag har hela tiden vetat att jag måste fortsätta, för om jag tagit en paus så hade jag nog inte fixat det i slutändan. Så jag har gasat på. Sista mars skrev jag teorin och var bergsäker på att misslyckas, men jag fick 60 poäng av 65. Är såklart nöjd över att jag fixade det, men de där sista fem poängen svider ganska rejält kan jag lova. Hade sedan tid för uppkörning den 5 april – och den misslyckades jag med. Jag var så SJUKT nervös att jag blev helt blank i skallen. Där och då var det fruktansvärt hemskt att misslyckas, men jag vet att jag gjorde fel och förtjänade därför inget körkort. Andra tiden fick jag 20 april. Det mesta som kunde krångla innan uppkörningen gjorde just det och ganska direkt gjorde jag några missar, men sen funkade det riktigt bra och jag blev alltså godkänd.

Just nu är jag så sjukt jävla nöjd med mig själv. Det har varit dyrt och det har varit svårt att hålla ihop allt utan att krascha totalt det sista, men nu är det över och jag hoppas att körkortet kan bidra till mindre stress och mer glädje nu.

 

IMG_20160427_230855